Jag vill jag vill jag vill…

Tisdag

Jag planerade att vara i Balmain i god tid innan jobbintervjun i förmiddags. Jag planerade då att jag skulle ta två bussar tidigare än vad jag behövde så jag kunde gå runt i ca 30 minuter och förbereda mig mentalt. Ibland blir det liksom inte som man planerar. Den bussen jag skulle ta såg jag drog förbi mig mig 5 minuter för tidigt. Inga problem då jag fortfarande hade gott om tid om jag tog nästa buss. Den bussen kom aldrig. Det är i alla fall väldigt smidigt att ta sig till Balmain, om bussarna går, och jag behöver inte ens byta buss utan jag åker
M50 ända fram. Jag får gå till Surry Hills och ta bussen därifrån. Från bushållsplatsen i Balmain skulle det ta ca 15 minuter att gå till kontoret och jag hade bara 8 minuter på mig när jag hoppade av bussen. Det blev till att springa. Om man springer klädd i skjorta, kofta och finbyxor i 8 minuter blir man jättesvettig och 10.59 sprang jag in i entrén. Dock inte bokstavligen. Det var nog någon mening med bussjäveln som inte kom ändå för jag hann aldrig bli särskilt nervös. Jag var så fokuserad på att komma fram i tid.

Evelyn är en kvinna från Skottland i typ 50-årsåldern. Jag är pinsamt dålig på att gissa åldrar men hon hade en son som var 23 år och då skulle hon kunna vara typ 50. Kanske. Underbart trevlig och lugn. Hon är i botten sjuksköterska och startade 2004 upp det här företaget, som jag skulle beskriva är en privat hemtjänst och färdtjänst. Mitt jobb skulle då vara att skicka rätt folk på rätt uppdrag och om de rymmer så är ju inte det hela världen…Kontoret låg i ett jättefint villaområde. Jag tror det i alla fall. Jag tror att det var det som swichade förbi mig när jag sprang som en gasell för att hinna i tid. Fyra tjejer/kvinnor i åldrarna 30-40 år sitter redan där och planerar men det saknas alltså en liten person. Jag har svårt att förklara hur bra det var där. Det bara kändes rätt helt enkelt. På slutet tog vi en fika med tjejen som jobbat där längst (4 år) och hon var också jättetrevlig. Det var mycket humor under den timmen och då kan det ju inte kännas fel. Evelyn skulle höra av sig i slutet av veckan och av 70-80 sökande så var vi 4 som kommit till intervju. Gulp. Jag måste nog ha inställningen att jag inte fått det eftersom annars blir man så himla besviken. Dessutom är lönen förbaskat bra.

På vägen hem passerade jag faktiskt min fina frus jobb och det var ju faktiskt lunchtid så lunch fick det bli. Skönt att babbla av sig efter en jobbintervju. Åsa hade nog varit lika nervös som jag så det var mysigt att träffas. Eftersom jag inte har haft min vanliga sinnesnärvaro idag glömde jag bort att fota, men jag kom på det efter lunchen när jag gick mot bussen.

Det här är fortfarande ett roligt namn på en gata.

 

Några gator från Åsas jobb i riktning mot buss 301, 302 0ch 303. Eller M20. De bussarna går hela vägen hem till oss.

När jag kom hem var jag fortfarande ganska upp i varv så jag belönade mig själv med att dra en filt över mig och bläddra i en tidning. Då kom dessutom ett litet regnväder som på beställning. Oj så mysigt det var.

Jag är lite fascinerad över hur ofta jag ser något om Sverige i tidningarna eller någon svensk författare som det står något om. Lilla Sverige liksom. Månadens bok är den boken jag läser nu och den utspelar sig i Tumba där jag växte upp. Tänk att australiensarna läser om omklädningsrummen där jag bytte om när jag spelade fotboll som ung. Coolt.

När jag precis skulle sätta mig ner och blogga så ringde telefonen. Saliven försvann fort från munnen när jag såg att det inte var Åsa. Det var Evelyn som ringde och frågade om jag hade möjlighet att komma förbi imorgon igen och träffa den andra chefen!!! Det måste ju vara lite positivt kan man tycka, eller? I morgon bitti klockan 09.00 (klockan 01.00 i Sverige) är det dags att hålla tummarna igen. Då ska jag träffa Steven. Jag tror att han hette så i alla fall. Jag tackar alla som höll tummarna idag. Kanske att det funkade.

Efter det ringde min ömma moder på skypen för att höra hur det hade gått på intervjun. Skönt att babbla av sig igen.

När jag la på luren med henne ringde min telefon igen!!! Jag har snart inga nerver kvar. Denna gång var det en kille som hette någonting som jag varken kan stava till eller uttala. Han frågade lite frågor och avslutade sen med att fråga om jag ville komma på intervju på torsdag klockan 10.00. Eftersom jag sökt så himla mycket jobb har jag ingen aning om vart han ringde ifrån. Han sa det i början men det gick så snabbt. Han skulle dock maila mig uppgifterna så vi får hoppas att han gör det annars vet jag inte vad det är för jobbintervju som jag ska gå på. Då är det svårt att förbereda sig minsann.