Inte torr bakom öronen

Åsa skriver…
…fast först av allt vill min fru tacka för alla fina gratulationer!

Arbetsveckan har innehållit både roliga och jobbiga inslag. Det jobbiga bestod bland annat i en av mina kontaktpersoner hos kunden. En socialt mindre kompetent kille (vad fint och sansat jag uttrycker mig, killen är en idiot helt enkelt) som känns väldigt ung och omogen. Hans sätt att svara på mail är under all kritik och han beter sig så oproffsigt att man häpnar. Tydligen har fler haft problem med honom tidigare men inte gjort något. Efter att Matt (min lite mesiga chef) hade tagit upp det med killens chef har han tydligen blivit tillsagd och enligt hans chefen ska han vara ledsen för det som hänt. Det tror jag vad jag vill om eftersom han betedde sig precis lika illa igen efter samtalet med chefen…
Det jag tycker är jobbigast i hela situationen är jag i normala fall när jag haft kundsituationer som behöver hanteras så har jag alltid tagit hand om dessa på egen hand. Så är det inte nu utan min chef ska visst prata med den korkade killens chef. Helt emot mina principer då jag tycker att de som är inblandade alltid ska inleda diskussionen och chefer ska tillkallas i de fall man måste lyfta det till en högre nivå. Jag har ett helt trevligt och sansat tal förberett som jag så gärna skulle vilja hålla för den här killen som uppenbarligen skulle behöva bli lite torrare bakom öronen. En vacker dag…

En annan jobbig sak under veckan var att jag kände mig tokmosig när jag vaknade på torsdag morgon. En huvudvärk som inte ville ge med sig, toppat med lite feberfrossa. Jag vek ner mig efter första intervjun och åkte hem och sov. Kände mig inte helt OK på fredagen men vi hade två möten bokade hos kunden och jag ville inte missa chansen att träffa killen med de icke-torra öronen. När vi träffade hans chef berättade hon att han varit med om en MC olycka dagen innan. Han var dock OK men var inte på jobbet för han var lite omskakad.
Vi besökte sen ytterligare ett av kundens kontor och mötte en tokcharmig man som jag verkligen tror tar jättebra hand om sina konsulter.

När jag kom tillbaka till kontoret hade jag fått ett mail från den omogne som jag var tvungen att hantera. Jag ringde då hans kontorstelefon och då svarade han!! Jag tror att han valde att gömma sig vid sin datorskärm när vi var på hans kontor, den fega skiten.

Det positiva med veckan var förstås den fantastiska nyheten att min fru nu har fått ett jobb. Ett roligt jobb där hon får använda sina erfarenheter från äldrevård och transportplanering. Att det dessutom ger mer klirr i kassan än hennes förra jobb är ju bara en bonus.

Jag tyckte att min brutta helt klart hade förtjänat en blombukett.

Lite bubbelvatten gjorde ju inte heller ont.
 

Lördag

Efter lite datorpyssel tog vi en promenad in till stan. Ingen av oss kände att vi ville utsätta våra kroppar för någon riktig träning så en promenad i hyfsat tempo kändes helt rätt. Att sen målet för promenaden skulle vara en lunch gjorde att promenaden kändes ännu mer njutbar.

När vi kom ut på Oxford gick vi österut mot Paddington. Det finns väldigt många små och charmiga (läs dyra) butiker längs hela vägen. Den här säljer helt fantastiska tårtor.
 

Min fru hade koll på att det fanns en mysig bar där hon kunde se oss äta lunch. När vi kom dit fick vi tänka om för just idag var det något som liknade loppmarknad där inne i stället. Helt fullt av shoppingsugna tjejer som ville fynda. Bland annat hörde vi två tjejer som pratade svenska och det var inte igår.
 

Jag är lite svag för skyltarna i Australien då de ofta är både charmiga och fulla av värme.

 
Vi fortsatte vår spaning efter ett mysigt lunchställe.

Så hittade vi stället. Paddington Inn. På fotot ser det ut som vi var ensamma där men det var faktiskt fullt av folk på andra sidan. Själv ser jag ut som en tant med handväskan under hakan för säkerhets skulle.

 
Vi har funderat lite på om Pontus är välkommen på barerna här och det verkar OK om han har med sig en ansvarsfull vuxen.
Var i h-vete ska vi hitta en sån…?

På vägen hem gick vi bara och njöt av alla fina hus och mysiga kvarter. Vi tog en annan väg hem från stan idag. Den stora gatan som går mellan vårt hus och Moore Park heter South Dowling Street och det är en väldigt trafikerad gata som är tämligen omysig men den går hela vägen upp till stan och i den änden visade sig den vara väldigt rofylld och charmig.

Jag tittar nog på något mysigt hus skulle jag tro.
 

Inne på en sån där liten gata skulle man ju kunna bo.
 

Efter ett tag kom vi fram till den mindre mysiga delen av denna gata och härifrån ser man bron som går över vägen till Moore Park som vi brukar gå över när vi ska till Centennial Park.
 

Vill ha ett sånt där hus.
 

Vädret blev bättre och bättre under vår promenad.
 

Ni känner väl till den onda cirkeln? En öl leder till behov av en toalett och de rackarna finns alltid på en ny bar.
Här njuter vi av nästa på Cleveland Bar och då är det inte långt kvar till hemmatoaletten.
 

Ljuset som uppstår när solen står lågt på himlen är jag alltid lika svag för.
 

Vi behövde komplettera lite inne på Coles och passerade då denna konstigt sittande hund. Har ni sett någonsin sett någon hund sitta på det här viset förut?
 

Frun ligger på spikmattan (som vanligt när jag bloggar på lördagar) och nu ska det lagas mat.

Njut av den sista lördagen i maj!