Knarkarkvarten är vår

Onsdag

Vi fick den! Eller fick och fick. Vi får betala en rätt saftig hyra varje vecka förstås. Vi vågar inte ens räkna om det till svenska kronor för att se hur mycket den kostar. Vi tror att vi överkompenserar för att vi bott så litet och billigt i 14 år. Dessutom har vi ju ingen bil som kostar en massa pengar heller.

Vår etagelägenhet ligger på tredje våningen vilket är högst upp i huset även om det enligt brevlådorna även ska finnas ett penthouse i huset.
Vi har skrivit på ett kontrakt för 12 månader och sen får vi se. Randwick ligger lite längre ifrån stan men närmare havet. Den vänstra nålen visar vart vi bor nu och den högra dit vi snart flyttar.
Alla vi tre åker buss till våra jobb och skola. Lill-Åsa får ca 10 minuter längre till jobbet men hon kan fortfarande ta samma buss. För Åsa går det på ett ut och Pontus får ca 10 minuter kortare resväg till skolan.

Randwick är bland annat känt för sin stora hästkapplöpningsbana.

Lägenheten på Albert Street har alltså tre sovrum och två badrum. Vi kommer att använda det tredje sovrummet (det saknar nämligen fönster) till TV-rum och gästrum. På det sättet använder vi det rummet hela året och inte bara när vi får besök.

Här är köksdelen av kök/vardagsrummet.

Här är ingången till Åsorna sovrum som har ensuite (badrum med ingång direkt från sovrummet) och ballis.
Pontus rum är faktiskt större än vårt men han har inget badrum i sitt.

  
Det här är det badrum som är ute i hallen.

Lördagen den 24 september går flyttlasset och flyttfirma är redan bokad. Då hoppas vi att de lyckats fått ut knarkaren, annars har vi ju ett extra rum till honom.

The Rocks

Lördagskväll

Pontus var multikulturell och körde turbanafton.

Grannarna mittöver hade nog inte turbanafton men väl fest med både discolampor och partymusik. I gymmet bredvid var det dock tomt.
 

Söndag

Efter lite morgonpyssel med tvätt och veckohandling tog vi en powerwalk i Centennial Park medan Pontus åkte för att träffa Samantha i Eastgardens. Hon behövde köpa en klänning och han fick vara smakråd.
Det är verkligen vår i Sydney nu. Det blommar ju året runt men nu är det extra mycket. Det märks inte bara i träd och på marken utan även i Lill-Åsas allerginäsa som rinner. Eller så är hon bara förkyld.
 

Kolla in den gula mattan. Kan det här vara motsvarigheten till svenska maskrosor?
  
Det här trädet var vårt höstträd och ni såg foton på det för några månader sen i gulröda färger.
Nu är det fullt av nyutslagna små löv och är alldeles ljusgrönt.
 

Efter dusch, lunch och färgning av Lill-Åsas hår (nu är hon en aning blondare) tog vi bussen till Circular Quay.
Därifrån blev det en promenad till The Rocks som är Sydneys motsvarighet till Gamla stan.
 


Solen sken och vi njöt av värmen.
 

Framme i The Rocks gick vi förbi ett galleri med tavlor som verkligen var i vår smak. Inte helt överdrivet dyra heller. Här kommer vi nog köpa ett par tavlor när ekonomin tillåter.
 

Konstnären heter Ken Done och han målar med många glada färger.
 

Vi gick förbi en liten marknad med många fina saker.
 

Vi råkade gå en liten omväg när vi letade efter en pub som Lill-Åsa redan i Sverige drömde om att få besöka. Hon hade skrivit ut menyn på kängurupizzor och den finaste ölen och hade menyn i skrivbordslådan på sitt jobb det sista halvåret.
 

Vi kom upp på en liten kulle och då såg vi Harbour Bridge. 

Vi gick som sagt lite fel så Lill-Åsa blev nästan lite kinkig på slutet. Vi kom inte över stora vägen. Men till slut hittade vi en tunnel och på andra sidan stod den här söta lilla glassbilen. 
 

Om man tittade lite till höger när man kom ut ur tunneln så låg Lill-Åsas drömpub där som ett litet smycke.
 

När Pontus ikväll fick se det här fotot var hans spontana kommentar att den påminner om Lill-Åsa favoritpub i London. Det vill säga Hog in the Pound. Vi förstår vad han menar. Kan det vara så att Lill-Åsa är svag för trekantiga pubar?

 
Efter en öl på deras uteservering gick vi till Sydneys äldsta pub, Fortune of war.

Oj vad mysigt. Hans och Birgitta, ni som gillar jazz, ni skulle ha älskat det här stället. Gubbarna drog av solon på både trumpet och saxofon.

Lill-Åsa som kommer tillbaka från toaletten medan Åsa spelar in denna film undrar i slutet av denna film vart i helsike hennes kalla dryck är…:)

Det var bra drag därinne fast klockan bara var 16.00. Vi föredrar nog att gå på pubar på dagtid. Det kanske är ett ålderstecken.

Vi måste förtydliga lite angående lägenheten vi tittade på igår.
Killen som bor där nu har blivit vräkt två gånger men vägrar att flytta ut. I fredags ringde de polisen och nu börjar han visst förstå. Trots detta var han ändå hemma när vi kom dit för visningen. Detta fick 50% av spekulanterna att snabbt dra sig mot utgången. Det som känns skönt att veta är att om vi nu skulle få lägenheten så kommer den att bli mer storsanerad än vad som normalt sett görs mellan två hyresgäster.
Som svar på Evas frågor så fanns det inga möbler alls i lägenheten. Det fanns några täcken och kuddar som låg direkt på helteckningsmattan i vissa rum. Ett litet besök i verkligheten.
Trots den totala misären i just denna lägenheten så är Randwick annars ett bra område och huset är i övrigt fräscht och välskött.
En knarkare kan nog slinka in var som helst egentligen.

Ingen av visningarna vi har varit på har varit direkt stylade eftersom det handlar om uthyrning. De som ska flytta ut vinner ju inget på att få lägenheten att se fin ut inför visningen. Lägenheterna ägs antingen av själva mäklarbolaget eller av en fastighetsägare. På fotona i annonserna kan både kläder, disk och annat ligga framme.

Imorgon ska Åsa ringa mäklaren igen och förhoppningsvis så är det inte allt för många som vill ha vår knarkarkvart :)

Vi vill bo i en knarkarkvart

Lördag

Vi vaknade tidigt men låg kvar ett tag och drog oss. Ute var det dimmigt och våra fönster var helt dyngsura på insidan av all kondens.

Vi hade siktat in oss på två visningar som vi ville gå på. Poppe är piggare idag men valde att stanna hemma för att bland annat städa sitt rum. Just själva städningen var väl inget han frivilligt valde….

Vi tog bussen nästan ända fram till Coogee Beach och gick sen en promenad till ett hus i South Coogee. Det var längre än vi trodde och vi kom därför inglidande när visningen nästan var slut. Här är visningarna bara 15 minuter långa så man har inte så mycket tid att spela på.

Huset var fint och vi kunde verkligen se hur fint det kunde bli efter lite ny målarfärg men tyvärr var trägolven jätteförstörda.

Huset låg i ett väldigt lugn och mysigt område men vi tror att man nästan skulle vara tvungen att ha bil för att bo där. Och det vill vi ju inte.
 

Nästa visning var i Randwick som vi kom fram till att man kan jämföra med Sumpan om man vill ha Stockholms motsvarighet. Randwick är en som en liten stad med gott om affärer och restauranger och ligger inte alls speciellt långt ifrån där vi bor nu.

Himlen var lite mulen men vi såg solen ibland och det var inget fel på temperaturen.
 

Det vi nu skulle se var faktiskt inget hus utan en lägenhet. Anledningen till att vi ändå ville kolla på den var att den har två altaner och en balkong. Det var inte så lätt att hitta dit då gatans nummer ökade åt ett håll på ena sidan vägen och minskade på den andra. Om ni förstår hur vi menar. Vi hade nästan gett upp om att hitta huset och var på väg tillbaka åt det håll vi kommit ifrån och vips så stod huset där. 
Det här kortet är alltså taget när vi är på väg åt fel håll.
 

Som sagt, att sitta här och äta frukost, lunch och middag skulle ju inte göra en ledsen. Detta foto är taget från mäklarens hemsida vill vi påpeka…

När mäklaren kom berättade han för oss alla att personen som bor där är mycket speciell och att vi måste försöka tänka bort all smuts och hur stökigt det är och att de ska göra en storrengöring innan nästa hyresgäst kan flytta in.

Herregud!!! Vi har aldrig sett något liknande. Så här såg det ut i hela lägenheten. Inte en enda möbel, ingen kyl eller tvättmaskin och alla ytor var fyllda med pizzakartonger, mynt, kläder och ja ni ser ju själva. Det var bara knarksprutorna som saknades.
 

Enligt mäklaren har det förekommit mycket fester i den här lägenheten. Efter att ha sett askkoppen, läs askhinken, tror vi honom. 
 

Trots att den såg så förskräcklig ut kan vi se att det finns en väldigt fräsch lägenhet under all skiten. Vi ska därför lämna in en ansökan och lägga in ett förslag på vad vi är beredda att betala i hyra.
Går det så går det!

Man blir hungrig av allt gående och av att besöka knarkarkvartar så en pizza och lite pommes kändes sjukt bra. Två Carlton till det. Even better.
 

Date, shag or marry

Fredag och Lill-Åsa skriver

Min arbetsvecka har varit helgalen som vanligt. Så jäkla stressigt att man glömmer att andas ibland. Min storasyster säger att det alltid finns två sidor av ett problem och det positiva är nog då att jag tror man bränner mer kalorier än vanligt när det är stressigt. Jag kan alltså fortsätta äta min glass på kvällstid utan att explodera i vikt.
Igår fick jag åka ut med en utav cheferna på kundmöte. Evelyn skulle egentligen ha åkt men hon tycker det är tråkigt så hon tyckte det var bättre att jag åkte eftersom det kommer bli jag som ska ta hand om dem från och med nästa vecka. "Agencyn" höll till på Royal Prince Alfred Hospital i Camperdown.

Tydligen har jag jobbat för mitt företag i sex månader redan enligt cheferna. Jag hade inte så mycket att tillägga så jag satt mest och log. De kommer bli troligtvis min största kund nästa vecka och jag ser fram emot att få byta område och kunder.

I går kväll hade vi personalmöte. Det var inte så där jättemycket möte utan mer åt rajrajhållet. Först, medan vi hade lite möte åt vi jättegod thaimat och efter några glas vin började leken Date, shag or marry. Den går ut på att de väljer tre personer (helst inte de som är mest attraktiva i världen), och sedan får man välja vilken utav dem som man skulle vilja ligga med, dejta och gifta sig med. Kvällen avrundades på puben. Det blev inte alls särskilt sent men en utav samordnarna fick ledas hem, och det var inte jag…

Åsas fredag

Vi hade ju som sagt AW på jobbet idag. Trevlig för då börjar slutar den riktiga arbetsdagen en timme tidigare vilket ju inte gör ont på något sätt.

De hade ordnat dryck, tilltugg och pizza. Utöver det kunde man köpa jellyshots för $2 och allt gick till Daffodil Day. De ordnade också aktiviteter där man bland annat med ögonbindel skulle sätta stjälken på pingstliljan. Ni vet leken med grisen och knorren fast nu lite omgjord för dagen. Vinnaren fick ett pris och det fick även dem som satte stjälken längst från själva blomman.
Ni känner bruden som kammade tröstpriset :)

Nu ska här fredagsnjutas och imorgon blir det husvisningar igen och då hoppas vi också att vår tjomp ska vara piggelin.

En citrusfrukt

Torsdag och Åsa bloggar

Den här veckan har varit lite annorlunda. Vi brukar ju träna måndag, tisdag och torsdag men den här veckan har det inte varit någon som helst ordning på torpet.
I måndags var vi alla tre helt slut och vi beslöt oss för att busa och hoppa över träningen.
I tisdags hade jag ett möte direkt efter jobbet. Ett väldigt spännande möte kan jag tillägga. Jag backar bandet lite… 
Jag har börjat känna att min tjänst inte är där jag hör hemma. Jag ägnar uppskattningsvis 80% av min tid till att reda ut konsulternas lönefrågor och problem.
Inte riktigt min kopp té om man säger så. Jag tog därför mod till mig och pratade med min chef tidigare i veckan och berättade hur jag känner och hon var tydligen inte ett dugg förvånad och hade väntat sig att jag skulle komma till henne tidigare gällande detta (?). Nåväl, hon ska försöka hitta en lösning på hur jag ska kunna ägna mina dagar åt det som tjänsten egentligen går ut på, nämligen att utveckla kundrelationen, coacha teamet och kanske hinna med lite rekrytering själv.
Samtidigt som det alltså nu står fullständigt klart för mig att mitt jobb i sin nuvarande form redan nu inte erbjuder mig några som helt utmaningar, slumpar det sig så att ett företag som jag haft kontakt med tidigare har fått tre stora nya kunder och vill prata.
När vi flyttade från Sverige valde jag att lämna QlikView-utvecklandet och att gå tillbaka till att jobba med rekrytering då det skulle göra det lättare för oss att få ett visum.
Tjänsten jag tog här i Sydney hade jag aldrig någonsin valt om vi stannat kvar i Sverige men jag såg det som en investering i vår framtid i vårt nya land.

Företaget som jag alltså träffade i tisdags är ett av de stora och framgångsrika QlikView-företagen i Sydney (namnet är en citrusfrukt som börjar på S) och jag pratade med dem via Skype redan från Sverige och vi enades då om att hålla kontakten. För ett par månader sen träffade jag en av cheferna över en kopp kaffe och det kändes som att komma hem. Ja, det lät ju kanske lite töntigt men jag menar det faktiskt.
Hans beskrivning av företaget och kulturen är som att han beskriver de små IT-företag jag tidigare jobbat på.
I tisdags träffades vi alltså igen och tanken var från början att vi skulle träffas i city men så kom han på att det var en bra idé att jag även träffade företagets VD och de frågade om jag kunde komma till North Sydney där företaget ligger.
Det slutade med att vi träffades på en pub och pratade över ett par öl. Min första arbetsintervju i en pub! Två timmar senare nästan dansade jag därifrån och det berodde inte bara på alkoholen inverkan :) Jag kände mig fylld av energi och hopp. Rollen de vill att jag ska ta skulle vara en mixad roll mellan projektledare, account manager och utvecklare.
Jag menar, kan det blir mera perfekt? Det är ju jag, ju.
Jag blir nästan tårögd nu :)
Sen i tisdag har de redan hunnit beställa blanketterna från immigrationsverket och börjat fylla i detta för att försöka bli godkända som företag för att få sponsra mig.
Kan ni inte vara gulliga och hålla tummarna för att det här med visumet går vägen? Det hela är lite av en chansning och det är låååångt ifrån säkert att det går.
Tänk om jag kunde få återvända till den kluriga men fantastiska världen av Business Intelligence.

Om jag nu skulle försöka vara lite realistisk så här i slutet av denna långa utläggning. Det logiska och förståndiga valet skulle ändå vara att stanna kvar där jag är och jag litar på min chef och är helt övertygad om att hon kommer att göra allt för att hitta en lösning för att få bort allt administrativt arbete från min tjänst. I så fall skulle min nuvarande tjänst helt klart kunna ge mig de utmaningar jag behöver. Jag trivs ju jättebra med företaget och jag har världens bästa team runt mig. Människor som jag verkligen skulle sakna om jag slutade.
Sammanfattningsvis kommer det ske lite positiva förändringar på jobbfronten framöver hur det nu än slutar.

Idag är min kära fru på middag med jobbet och förlustar sig. Poppe har varit hemma från skolan idag och har febern den stackarn. Han blir hemma imorgon också till hans stora besvikelse men hoppas vara kry på söndag då han ju vill träffa kärleken igen.
Imorgon ska jag på End of the month drinks på jobbet igen. Som ni förstår av namnet är det ju en återkommande företeelse.
Det är alltid ett tema på dessa tillställningar och imorgon är det lite mer seriöst än vanligt. Imorgon är det Daffodil Day i hela Australien som översatt skulle bli Påskliljedagen. Detta är den största insamlingen till förmån för cancerforskning och stöd till drabbade.

Imorgon ska jag helst ha något gult på mig men då jag inte äger något gult plagg får jag nog nöja mig med att donera eller köpa några av de saker som säljs. Jag har redan köpt en gul penna idag men mer får det bli imorgon.

Prata svenska

Onsdag och Lill-Åsa skriver

För några veckor sedan fick Åsa en korkad fråga av en arbetskamrat med normalintelligens. Han har i och för sig precis fått sparken sen dess, men det var nog inte därför. Han frågade om vi pratade svenska hemma när det bara var vi tre!? Han såg helt förvånad ut när Åsa berättade att vi pratar svenska hemma.
Tidigare i veckan kom det upp en kille på jobbet som hade bott i Norge i fem år så vi pratade svenska/norska med varandra. När han gått fick jag samma fråga, om vi pratar svenska hemma. Alla mina kollegor verkade uppriktigt förvånade över att vi pratar ett annat språk än engelska hemma. Jag blir helt mörkrädd! Idag kom dessutom Anna på utbildning och vi pratade svenska med varandra så snart kanske de börjar förstå att engelska inte är mitt först språk. Jag trodde de skulle förstå det ändå med allt tokigt som jag säger på engelska ändå.

Innan lunch kom Donna fram till mig och sa att hon ville ha en "Catch up", med mig. You want to have a what, blev mitt spontana svar. Hon fick omformulera sig och säga ett litet möte (och ändå fattar de inte att jag inte pratar engelska hemma). Hmmm. Det var så Kaths anställning slutade efter bara 2 månader. Nu har jag varit där i två månader. Jag fick inte sparken utan det var bara ett litet avstämningsmöte om hur jag trivs och de tycks vara nöjda med mig, så jag blir väl kvar ett tag till. Nästa vecka ska jag få mitt nya område och då ska det tydligen bli lite lugnare. Ett tag i alla fall.

Idag har det varit underbart väder ute, så det fick bli en njutningsfull lunchpromenad ner till vattnet.

En massa lianer från det här trädet.
 

Himlen var sådär löjligt blå.
 

I morgonkväll har vi personalmöte. Då blir vi utbjudna på thairestaurang med mat och dryck. Såna personalmötet kan nog vara rätt så trivsamma. Vi fick frågan om vi tyckte om thaimat. En utav tjejerna svarade att hon aldrig hade ätit thaimat. Dessa personer slutar aldrig förvåna mig. Av 5 co-ordinators vet jag att två utav dem aldrig har varit utanför Australien. Annorlunda. Det är roligt när man är så olika. Vi har nog mycket att lära av varandra.

Nu ska vi ha lill-lördag för två. Pontus sov när jag kom hem och han har nu klätt av sig och lagt sig för natten då han känner sig snuvig och allmänt krasslig. Så dumt.

Gratislunch

Söndag

Efter två körda tvättmaskiner och en hårbehandling för Åsa som ska minimera frizzy hår åkte vi söderut igen strax efter att Pontus åkt in till stan för att träffa kärleken. (Vi har hans tillstånd att skriva detta nu…:)

Vi tog bussen till Botany för att kolla läget. Det är så vansinnigt roligt att vara ny i en storstad och att ha så mycket att utforska.
Botany centrum var mycket mindre än vi trott (om vi inte missade någon del förstås)

Allt var lite tvärtom den här helgen. Igår skulle det ju vara dåligt väder och idag bra och det blev precis tvärtom.

Här är en karta där ni kan se hur vi gick idag. Vi började i Botany sen vidare till Mascot och tog bussen hemåt från Rosebery.
Vi är dock helt övertygade om att de satt ut Rosebery fel på den här kartan då det ligger precis vid Eastlakes.

Här är vi kvar i Botany på väg norrut. Som ni ser är himlen lite busig.
 

Det kom lite blött uppifrån under en kort stund. 

Paraplyet åkte fram en kort stund.

Och sen tittade solen fram igen. Typiskt vårväder alltså.
 

Här har vi kommit fram till Mascot som är ett betydligt större samhälle.
 

Dessa klassiska tak över trottoaren som skyddar både mot sol och regn.
 

Vi såg en kö och insåg snabbt att detta är det berömda stället som säljer olika brödrullar med innehåll. Familjen Holmström har tidigare pratat om detta ställe och tydligen har de mat to die for.
 

På vår väg vidare gick vi förbi ett sant svenskt företag.
 

Vi kände att det var dags för lunch men vi insåg snabbt att det var glest med mysiga ställen. Vi hittade till slut en pub som såg OK ut och de hade en utegård som kändes full av potential men just nu väldigt ödslig.
Vi beställde en nachostallrik och en varsin öl.
Nachostallriken var helt klart den sämsta vi ätit (och vi har ätit några stycken). Osten var inte helt smält och nachosarna var soggiga och guacamolen var från en burk där avokado inte fanns i innehållsdeklarationen.
Vi lämnade nästan hela (och det händer aldrig då vi inte är kräsna) och när servitrisen kom för att hämta tallriken som vi lagt en servett över satt Lill-Åsa och höll andan. Servitrisen frågade om vi var nöjda med maten och då var Lill-Åsa tvungen att tillåta Åsa att prata fritt :) Hon sa som det var och då envisades servitrisen med att vi måste få någon ersättning i form av ny mat eller pengarna tillbaka. Det slutade med att vi gick därifrån med de 14 dollar som rätten kostade. Bra reklam för stället och nu kanske man återvänder. Dock inte för nachostallriken. 
 

Med 14 dollar brännande i fickan gick vi vidare mot Rosebery. Liten omväg om vi skulle gå direkt hem men vi hade ju som sagt 14 dollar att spendera. Först gick vi förbi en djuraffär men de sötaste hundvalparna ni kan tänka er. Tyvärr räckte inte våra nachospengar till något utav djuren i affären.
 

Sen kom vi till Rosebery och DÄR hittade vi puben vi skulle ha ätit lunch på. Våra 14 dollar räckte långt och här kostade kostade en öl bara 29 kronor (AUD 4.50)

Med 5 dollar tillgodo gick vi sen till busshållplatsen och tog buss 301 hem till oss.