100 coasters och ett ovisst antal barn

När vi kom hem från Waterford var det lite läge att slappa en stund. Karin har åkt på en förkylning och vi behövde alla ladda batterierna en smula.
Vi åt sen spagetti carbonara och sen gick vi ut i regnet för att gå ner på byn då vi tidigare i veckan sett en affisch om att det skulle vara livemusik på puben Classroom.

När vi kom dit var det inte så mycket folk och vi kunde därför sätta oss på platser precis vid fönstret. Vi föll alla tre för Guinness jul-coasters och spånade om att man skulle vilja sno några för att använda nästa jul.

Efter en stund kom tre herrar och satte sig mittemot. De bar alla på konstigt formade lådor som innehöll instrument. De skulle köra igång en timme senare så vi beställde in en ny runda och väntade. Det var värt att vänta för uppträdandet blev ett minne för livet. Under kvällen blev orkestern större och större och i slutet var de tio som spelade och sjöng. Vi hade hamnat i mitten av orkestern och satt bara där med stora leenden och njöt.

Mannen längst till vänster på fotot ovan heter Vincent och Karin och han inledde ett trevligt samtal. Vi två orkade inte riktigt komma ut i katolska Lismore utan körde samma upplägg som granntanten (hon med hästtänderna) redan antagit, att vi två var systrar och Karin vår matlagande mamma. Vi kom dock snabbt på att vi inte kunde presentera oss utan att få Karin att framstå som århundrades jubelidiot och med total brist på fantasi när det var dags att döpa barn. Vi presenterade oss därför som Maria och Theresa (som ju faktiskt är våra andranamn). Karin berättade senare för Vincent att hon har åtta barnbarn och då började paniken krypa i kroppen på oss två. Hur många barn förväntades det då att vi klämt fram? Hur många systrar hade vi då i Sverige? Vi bestämde oss då för att gå hemåt medan Karin stannade kvar ytterligare en stund med Vincent och hans två vuxna barn. Vincent hade då frågat något om Maria och Theresa och Karin hade svarat ”Who?” innan hon snabbt insåg att det var hennes döttrar han pratade om. Lektionen är att det är svårt att ljuga med fyra pints i kroppen....

Imorse till frukost tog Karin fram ett helt hundrapack med de fina jul-Guinness-coasterna. Hon hade fått dem av killen i baren när hon frågade om hon kunde få några rena att ta hem som minne.

Fredagen blev en lite lungnare dag. Efter frukosten gick vi ut på en långpromenad i Lismore. Vi har i huset en broschyr som heter Lismore Walks som Tok-Åsa läste ur när vi gick runt. Här är en bild på gamla stationshuset.

Solen sken på oss men om man titta lite längre bort såg det lite dramatiskt ut.

På slutet av promenaden gjorde vi vår dagliga vattenhämtningsrunda.

Som avslutning gick vi till Lismore Hotel för att äta en mysig lunch.

Vi sov siesta, spelade spel och lagade mat som idag blev fish and chips. Vi avrundade kvällen med liten spa. Visst är vi läckra?

Nu ska vi åka till Cork och uppdatera bloggen för sista gången innan vi åker hem. Nästa gång uppdaterar vi hemma på nyårsafton.
Vi har haft en underbar resa och den enda nackdelen är att tiden gått på tok för fort. Vi kan inte förstå att det är dags att åka hem imorgon.