Holy shit!

Söndag

Klockan 12.00 lämnade vi huset och Koh Lanta. Här sitter Åsa i transferbilen intet ont anande om vad som väntar…

Vi har in i det sista väntat på att och hoppats på att Åsas visum skulle bli klart i tid så att vi skulle kunna komma in i landet med rätt visum. I förra veckan insåg vi att detta inte skulle bli möjligt och vi gick därför in på nätet och ansökte om turistvisum. Vi fick några timmar mail som sa att vår ansökan var successful och det nöjde vi oss med. Det ska man visst inte göra.

När vi skulle checka in i Krabi växte kön bakom oss och kvinnan bakom disken ropade på hjälp på två kollegor. Sånt är aldrig bra. Och sa de om och om igen "No visa, no visa". Sånt är definitivt inte bra. Vi var dock så säkra på att visumet var klart och de hänvisade oss därför till internethörnan där vi kunde logga in för att se status på vår ansökan. Det var här magarna knöt sig, saliven i munnen försvann och pulsen gick upp i farliga nivåer. Vi blev helt bleka under solbrännan. Dessutom började det bli dags att boarda planet. Skulle vi boarda och åka till Bangkok, boka om biljetterna och spendera tid där medan vi väntade på att visumet skulle bli klart eller skulle vi åka tillbaka till vårt hus där vi ändå skulle bo gratis?

Killarna i incheckningen ville ha ett svar. När vi satt där vid datorn med gråten i halsen kom en kvinna från Thai förbi och berättade att hon hört om vårt problem och att hon gärna ville göra ett försök med att hjälpa oss. Men hon kunde absolut inte garantera någonting. Hon satte sig bakom disken med våra pass och knappade på sin dator. Vi andades nog inte en enda gång medan hon höll och vi behövde ju inte svälja heller eftersom vi inte hade någon saliv i munnen. En stund senare som kändes som år, slängde hon upp Lill-Åsas pass på disken och sa "Visa Ok now”. Vi trodde knappt våra öron. Sen skulle hon göra om proceduren med Åsa och tack och lov gick det bra då också. När hon var klar förklarade vi vår kärlek till henne och sa tack på thailändska så många gånger så att det nästan blev tjatigt. Vilken kvinna!

Här sitter vi på flyget och är på väg ut på startbanan. Vi vågar fortfarande inte riktigt hoppas på att allt ska gå vägen.

Lite småstirriga var vi nog.
 

Under stress tappar Lill-Åsa aptiten medan Åsas förbränning går upp till löjliga nivåer.

Åsa åt därför lunchen i lådan med god aptit medan Lill-Åsa lämnade halva sin ost- och skinksmörgås.
 

Vi hade bara en timmes väntan i Bangkok så det var bara att gå direkt till gaten när vi landat. Nu flyttar vi hit!
 

Den obligatoriska GTn och nötter.
 

Aptiten återkom inte för Lill-Åsa under hela resan då vi fortfarande var oroliga för hur det skulle gå i gränskontrollen i Sydney. Åsa hon mumsade på hon men hon hade andra symptom på denna stress som vi inte behöver redogöra för här på bloggen :)
 

Under flygresan hade vi turen att ha tv-skärmar i sätena. Vi hann se två filmer (Morning Glory och en som vi inte kommer ihåg namnet på) och lite TV-serier. Vi hade tänk att vi skulle sova stor del av resan men det var helt omöjligt. Vi brukar vara hyfsade på det men den här gången hittade vi verkligen ingen bekväm ställning och oron gjorde ju inte saken bättre.

Här har vi landat på australiensisk mark och nu försvann saliven igen och magarna började jävlas.

Allt gick fantastiskt smidigt och redan 50 minuter efter landning var vi ute ur terminalbyggnaden. Det är rekord för oss när det gäller Australien. 
 

Tyvärr kunde vi inte checka in på en gång så vi fick spendera några timmar i området. Det första vi gjorde var att kolla in vår lokala typ ICA, Woolies. Jättefint och jättebra. Vi bor nu fram tills på fredag i Potts Point med det är bara ett stenkast från Kings Cross.

Här försöker Åsa fatta att vi är i Australien…
 

Det blev lite nödvändiga inköp och en lunch på Subway.

 

Nä, nu ska vi hem till Holmströmmarna på middag!