Och allt är lika underbart som vanligt här

Vi slog oss ner i gaten för den obligatoriska medhavda ägg- och kaviarsmörgåsen (när vi flyger tidigt). När bilden togs visste vi inte att vi skulle bli kvar där i gaten ett tag. Ganska snart fick vi reda på att det skulle bli förseningar. Hur mycket visste bara gudarna.

Två och en halvtimme försenade var vi i alla fall på väg.

Vid flygplatsen på Santorini hoppade vi på transerferbuss och 30 minuter senare var vi framme vid båten i hamnen. Bussen gick på smala vägar på en slingrig väg som stupade rakt ner.

Lite förfriskningar på färjan. Turen tar 3 timmar och är en betydligt kortare båtresa än om man åker från Aten som vi gjort tidigare.

Vi träffade en svensk tjej som visade sig ska jobba på vår favoritbar på torget i Naxos, Tha Katso. Hon fick låna Lill-Åsas mobil för att ringa sin chef då hennes egen inte fungerade. Nu förväntar vi oss gratisvin :)

Första stoppet var på Paros.

Solen började gå ner när vi närmade oss Naxos.

Vackert foto taget av Pontus.

Åh, Naxos stad i all sin prakt. Det var nästan så att underläpparna darrade på oss när vi gled in mot bryggan.

Efter en resa som började på Hägerstensåsen klockan 06.00 var vi framme på hotellet 20.00 svensk tid (21.00 grekisk). Det tar lite tid att ta sig till Naxos men gissa om det är värt det.
Här sitter en nöjd Pontus på vår underbara markterass 5 meter från poolen.

Hungriga gick vi de 50 meterna ner till havet och valde tavernan på hörnet. Väldigt gott och vi kan konstatera att priserna inte gått upp jämfört med för två år sen. Euron är förstås superkass men det kan ju faktiskt inte grekerna rå för.

Hem för lite kortspel innan kojsningsdags. Vi hade inte speciellt svårt att somna.

Efter många timmars sömn (12 stycken för Pontus del) öppnade vi dörren och möttes av detta.

Vi hade lovat Pontus att han skulle få sova tills han vaknade men det löftet fick vi bryta. Som vanligt. Vi fick väcka honom 12.15 när vi gått vår obligatoriska promenad på stranden. Våra fötter är riktiga fjollfötter och tål inte att gå så långt på sanden. Vi hade riktigt ont i hålfötterna och det pulserar fortfarande under dem. Mer träning behövs.

Lunchen var vi ju bara tvungna att inta att hos tyskan på vårt stammisställe. Jodå hon kände igen oss. Hon kommer ihåg att vi var där så lång tid förra gången. Hon trodde dock att det var förra året vi var där.
Pontus smygtog ett foto på henne.

Här kör vi alla tre vårt mantra, här och nu, här och nu.

Efter en stund på stranden med strandtennis och bollkastning rundande Pontus av först och gick till poolen. Vi anslöt en stund senare.
När vi satt i jacuzzin fick vi sällskap av en väldigt trevlig familj från Canada. Vi blev sittande i över en timme och pratade om likheter och skillnader mellan våra länder. Herrn i familjen jobbar som nationalekonomilärare och hon har i många år jobbat som sjuksköterska på akuten men har nu skolat om och utbildar nu undersköterskor. Båda två har därför sommarlov med sina tvillingar födda –94.
Medan vi nu bloggar umgås Pontus med Steven och Julia och pratar lika mycket som vanligt. Fast på engelska.