Tillbaka på jobbet

Måndag

(Lill-Åsa skriver)

I måndags var det då dags att rycka upp sig och gå till jobbet. Förmiddagen började helt okej och jag hann nästan med att rensa inkorgen och gå på toaletten. Sedan kom eftermiddagen och helvetet bröt loss.

Telefonerna krånglade lite innan sjukskrivningen, men nu var telefonerna helknasiga. Ibland bröts det mitt i samtalen och det enda sättet att avsluta ett samtal var att slita ut mobilbatteriet. Eftersom man hela tiden har enorm tidsbrist har man liksom inte riktigt tiden att sitta och slita ut batteriet vid varje samtal och sedan sitta och vänta på att den börjar leva igen. Extremt stressframkallande. Bara en gång slängde jag den i golvet, men då tog det ju en hel evighet att hitta alla delarna. Telefonen var åtminstone tyst då. Till slut ville jag bara krypa ihop under skrivbordet i fosterställning och sova.

När klockan började närma sig 18.30 och jag bara hunnit med en bråkdel av allt jag skulle viljat ha hunnit med gav jag upp och åkte gråtfärdig och otillfredställd hem. För att trösta mig på kvällen när jag kom hem klämde jag i mig två stycken Piggelin framför The closer. Det hjälpte litegrann. Tänderna och tungan domnade åtminstone bort.

Fettisdagen

Efter en extremt dålig natt med massa jobbgrubbel (vilket är väldigt ovanligt för mig), lättade jag mitt hjärta för chefen. Han kunde inte mycket annat än att hålla med och efter en stund dök han upp med semlor och en ny fungerande telefon.

Onsdag

Jag fick en lugn start på arbetsveckan eftersom jag ska jobba helgen är jag ledig onsdag och torsdag. Jag vågade mig på att prova vårt Wii Fit för första gången sedan operationen även om det inte var mycket som jag kunde göra. Åsa och jag provade även på att köra Mario Kart, vilket var skitkul. Vi hade lite svårt att sluta faktiskt även om vi säkert sög, som Pontus säkert hade sagt, om han såg oss.

Torsdag

När jag var på väg in till stan för att köpa present till Åsa, ringde mamma. Först fick jag ett sms som löd. "Ping mig så fort du kan". Jag fick en känsla av att inte allt var som det skulle och slängde mig på luren och pingde mamma. Mammas lur tutade konstant upptaget men efter en stund fick jag äntligen svar. En kvinnas intuition är ju som bekant aldrig fel. Harry hade gått bort imorse! Jag träffade ju Harry senast i fredags och då var han ju lite risig. Det här med döden får ju en att fundera. Den dagen jag går bort får man ju hoppas att det går lika fort som det gick för Harry. Bara poff, sedan är det klart. Den som det är synd om nu är ju såklart mormor. Stackars lilla mormor, nu blir hon säkert ännu mindre. Det som är mest konstigt av allt är att jag är extremt dålig på att hälsa på mormor och Harry, men av någon anledning var jag där i fredags. Ödet? Jag är bara väldigt tacksam.