Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 1, operationen

 

Då det inte händer ett smack i mitt liv för tillfället och jag antar att ni inte vill att jag ska blogga om handlingen i ”Hem till gården”, så tänkte jag berätta om hur en hysterektomi går till en tisdag i januari 2009. Jag börjar från början...

På aningens darriga ben och något tidig, knatade jag in på avdelning 72, kvart i sju på tisdagsmorgonen och berättade att jag skulle opereras klockan åtta. Då de inte hade några lediga platser för tillfället bad de mig att gå och byta om till operationskläder på toaletten. De hade redan gjort i ordning en påse med kläder i. De kunde ju inte veta vilken storlek jag hade, men de hade chansat på att jag var en rejäl kvinna. Rocken var i storlek XXL och bak-och-fram-tröjan (som tog mig tio minuter att knyta) var inte mycket mindre den. Till det fick man, vad jag tror skulle vara stödstrumpor, men de var lika stora de så de halkade ner. På fötterna fick man sådana där blå skoskydd. Sällan har jag känt mig så attraktiv och sexig!

När jag var färdigombytt förklarade jag för sköterskan att jag var aningens nervös. Jag fick då en liten liten tablett som skulle få mina nerver i styr och en Alvedon i förebyggande syfte. Sedan var det bara och sätta sig i vänterummet och be till högre makter att den lilla microtaletten skulle knocka ut mig. På TVn var det Nyhetsmorgon som under hela tiden pratade om Försäkringskassan. Fy fan så tråkigt och ointressant. Jag fick efter ett tag sällskap av en dam som också skulle in på operation klockan 07.45. Hon satt och grät och hennes man satt bredvid och uppdaterades sig om Försäkringkassan trista situation. Klockan 07.42 satt jag fortfarande och undrade om inte den där lilla jävla tabletten skulle ta och kicka in. Det gjorde den aldrig.

Den gråtande damen och jag gick med sjuksystern mot operationen. Vid det är laget skakade knäskålarna i takt med de snabba hjärtslagen. Dumma dumma lilla piller att inte funka. Jag fick hoppa upp på operatonsbordet på en gång och en jättesnäll narkosskötare, som blev min bästa kompis på en gång, tog väl hand om mig. Han hade också varit och dykt (jag snorklade ju i och för sig) i Barriärrevet, så vi pratade om fiskar medan han satte nålar och andra saker på mig. På det sättet glömde jag nog bort att svimma. Sedan kom narkosdoktorn in och hon hade med sig en kollega som utbildade sig tror jag. De tvättade min rygg med något kallt i typ 5 minuter innan det var dags för en bedövning. Efter bedövningen skulle jag få en spruta in i benmärgen en sk epiduralbedövning. Läkaren, som inte hade lika mycket erfarenhet, körde in sprutan men sedan hittade hon inte riktigt igenom något, som jag inte kommer ihåg vad det hette. Vid det här laget hade jag och narkosskötaren inga fler fiskar att prata om så nu började jag känna mig lite svimmfärdig. Den erfarna narkosläkaren (tjejen i min ålder) hoppade då in och körde in sprutan. Jag blev då tokvarm i rumpan och benen och de hann precis slänga ner mig på opertionsbordet innan jag annars skulle ha svimmat. Sjuk känsla var det i alla fall att inte kunna röra på benen. Sedan var det dags för att få lukta i en mask med en doft som påminnner om bränt gummi samtidigt som de sprutade något schysst genom slangen som ledde rakt in mig. Sedan blev det liksom svart.

30 sekunder senare väcktes jag inne i operationssalen. I min värld kändes det som en halv minut men tydligen hade det gått 2 timmar och 40 minuter. Helmysko känsla. Jag var helt inställd på att ha enormt ont, illamående, halsont och huvudvärk, allt som de hade varnat mig om. Jag vaknade faktiskt med ett leende på läpparna, enormt lättad över att jag fortfarande levde och mådde fint. Min första fråga var vilket typ av ingrepp det blev. Underbara Göran Persson hade lyckats få ut klumpen genom ett bikinsnitt. Dessutom är det inte sådan bikini som jag brukar ha utan en bikini med VÄLDIGT låg skärning, vilket gör att ärret är jättelångt ner. Sedan fick jag ligga på uppvaket i dryga tre timmar utan att lyckas somna om och jag var garanterat den enda som inte sov där. Jag som annars har ett enormt sovbehov. Jag måste ha fått någon typ av narkos-light tror jag. Jag misstänkte, när jag kom från operationssalen, att min fru skulle vara i upplösningstillstånd (vilket hon också hade varit ) så jag ville så fort som möjligt tillbaka till 72:an, så att personalen där kunde lämna lite besked om att allt gått bra. En snäll sköterska kom då fram med en telefon till mig så jag kunde ringa. Jättebra hade det ju varit om jag hade kunnat några nummer i huvudet. Enda numret jag kan i huvudet är hemnumret och till min egen mobil, vilket jag inte hade så stor användning av då.

Strax efter 14.00 fick jag äntligen träffa Åsa och Mamma. Så här glad blev jag då!

De var kvar en bra stund. Åsa kom på den intelligenta idén att jag nog skulle komma att behöva öronproppar då min sovande granne mittöver snarkade VÄLDIGT högt. Min granne hade inga svårigheter att sova. Hon sov i stort sett i ett helt dygn och på nattetid snarkade hon så högt att öronpropparna inte hade en chans och jag var rädd att förstöra mina stackars öron för gott. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Idag när jag suttit och skrivit bloggen så har jag kommit på att den gråtande damen och den snarkande damen nog är samma dam. Tänka sig. Precis innan Mamma skulle gå fick jag något typ av blodtrycksfall och började må riktigt illa . En sjuksyster kom då och sa att det var för att jag inte hade ätit och druckit. Tre gånger sa jag till henne att jag hade druckit en hel flaska med vatten, men hon var inte den typ av sjuksyster som lyssnade, så hon slängde istället fram en bricka mat. Nu fick jag en mer grön nyans i ansikte så min fru, som lyssnar på mig, sprang för att leta efter en spypåse. Lite för sent hittade hon den, och spyorna hamna i mina tofflor som stod på golvet nedanför min säng istället. Vi kallar dem nu för kräktofflorna.

När klockan började närma sig 18.00 och Åsa var svimfärdig av hunger begav hon sig hemåt. Jag försökte läsa, men snarktanten snarkade så högt att jag tappade koncentrationen hela tiden. Ibland lät det som hon just svalt tungan, men tungan var kvar morgonen efter. Vid 23.00-tiden lyckades jag somna för första gången sedan operationen, för att bli väckt av nattsköterskan en timme senare. Hon ville presentera sig och tömma katetern. Men hon var jättetrevlig så det gjorde inte så mycket. Vid 01.00-tiden lyckades jag somna om och en timme senare var det dags för nattmedicinen. Men sköterska var så där jättesnäll igen så man nästan fick dåligt samvete. Stackars henne som inte fick sova alls den natten.