Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 2, sjukgymnastik

 

När jag så då äntligen lyckats somna igen fick jag sova i hela två och en halv timme. Klockan 06.00 kom den snälla nattsköterskan, som aldrig sov, för att ta bort katetern (gör det ont???) och en utav de två nålarna som jag hade på mina händer. Jag hade lyckats trasslat mig i både droppet och katetern så det hade blivit stopp, men det fixade sköterskan. Varken borttagandet av katetern eller nålen i vänsterhanden gjorde ont att ta bort. Skönt att bli av med. Det var inte förrän sköterskan gick som det gick upp för mig vad det innebar att jag inte länge var kopplad till en kisspåse! Paniken började smyga sig på mig när jag, som ateist, började be till Gud om att inte bli kissnödig den närmaste veckan.

Klockan 08.00 kom en hurtig sköterska och frågade om jag ville gå ut och hämta min frukost själv??? Skulle inte tro det! Det sa jag, som väluppfostrad, naturligtvis inte till sköterskan utan bad henne snällt istället att komma in med den.

Efter frukosten tyckte samma sköterska att jag skulle gå och kissa. Jag var inte riktigt inne på samma bana då jag nu var lite inne på att sätta rekord på hur länge jag kunde hålla mig. Två dagar eller kanske tre... Systern var dock envisare och vann kampen. När jag efter mycket möda och stort besvär lyckats ta mig upp på benen låg inte toaletten mer än ca sju meter bort men det kändes som ett helt marathonlopp. Jag lyckades ta mig till toaletten och tillbaka utan att varken snubbla på rocken eller svimma, även om det var på fjärtens rand med svimmandet. Vilken tur att de där sköterskorna pushar på en, annars hade jag nog fortfarande legat kvar på sal 3 med urin sprutandes ut ur öronen.

Vid 10-tiden kom Göran Persson och hälsade på. Han beättade att de hade plockat bort 1 kilo livmoder täckt av myom (bläää) och att allt hade gått jättebra. Han tyckte att jag såg pigg ut och att om jag forfarande var pigg imorgon så skulle jag få åka hem.

Vid 11-tiden började min smärta stiga på en skala, som de använder sig av på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men man ska poängsätta sin smärta från 1-10 där 10 är typ föda-barn-smärta. Jag har ju aldrig fött barn men jag har förstått det kan göra lite ont. Jag hade bedömt mig själv som en 2:a från uppvakningen tills nu, men nu började då siffrorna stiga i en rasande fart. Sköterskan förklarade att det var ryggbedövningen som börjat försvinna. Ohh joy!

När jag var uppe på en sexa i samma skala kom sjuksyster in med några smärtlindrande. Med sig hade hon en sjukgymnast som i all vänlighet ville visa mig hur jag ska resa mig upp ur sängen de närmsta två månaderna, och lite andra små tips. Det är inte smärtfritt att ta sig upp ur sängen när man redan ligger på en sexa på den skalan, kan jag upplysa om.

Precis när värktabletterna började kicka in och jag började känna mig som folk (någorlunda i alla fall) kom min storasyster Marie på besök. Mycket trevligt! Med sig hade hon också en STOR chokladkaka och en bra resetidning.

Det är alltid trevligt att få besök och speciellt när besökaren sitter på så mycket kunskap. Min syster Marie är nämligen sjuksköterska och då kan man fråga alla de här korkade frågorna som man annars aldrig vågar fråga eller inte riktigt fattar. Hon är ju liksom släkt med en, så hon måste ju tycka om en ändå. Det här med anatomi är svårt. Mycket svårt till och med. I min värld har man en mensblåsa, en menstarm, äggstockar och några andra lösa delar. Detta förutsätter att man är kvinna förstås. Doktorn har helt enkelt opererat bort mensblåsan och menstarmen, men lämnat kvar äggstockarna (för annars kommer jag att utvecklas till en man, och det ville jag inte.) Förut (i min värld) har ju ägget åkt ner till mensblåsan och poff så får man mens, men vart fan ska ägget ta vägen nu? Jag blev lite orolig att jag skulle ha en massa ägg som flög runt i kroppen och aldrig hittade ut och då kan man ju alltid fråga syster Marie! Svaret, mina vänner är att ägget/äggen resorberas av kroppen. Och simsalabim så har vi lärt oss något idag också.

Sedan kom in lilla fru på besök igen. Efter ett tag ramlade Mamma in också. Snarktanten hade haft hela släkten där under hela dagen, så nu var hon tvungen att sova ikapp. Oj så trött hon var... Vi fick helt enkelt bara prata lite högre, men trevligt hade vi. Jag hade fått höra av alla sjuksystrarna, och även min syster Marie, att när man kan fisa så fungerar tarmarna igen vilket betyder högsta betyg på avdelning 72. Kan man fisa så är man liksom drottning. Jag hade avundats alla som lyckats fisa och fått åka hem. När vi satt och pratade på som bäst började det kännas som ett litet vulkanutbrott i tarmarna, och plötsligt kom en pytteliten fis. Sjuksystern sa att det är väldigt tidigt att lyckas med att fisa redan dag två, så vi blev alla mycket stolta.

Efter att Åsa som var den sista att gå hade begett sig försökte jag läsa några rader, men ögonen gick i kors. Vid 21-tiden började min granne piggna till liv igen och jag insåg då att om jag ska lyckas somna så var det nog en god idé att passa på medan hon var vaken.