Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 3, hemgång

 

Även denna natt fick jag besök av den snälla sjuksystern som aldrig sov. Hon var lika trevlig denna natt och jag tyckte till och med att snarktantens snarkningar var några decibell lägre. Kanske, trots allt, skulle jag kunna åka härifrån utan att ha dragit på mig tinnitus.

Jag var patient 3:2 på 72:an, vilket innebär sal tre och andra sängen. Logiskt! Snarktanten, som egentligen skulle fått åka hem redan på onsdagen, men avböjde till min stora sorg, låg på 3:3. Snarktanten och hennes besökare pratade något språk som jag inte förstod, typ arabiska, vilket nästan hade en lite sövande effekt på mig. Det var däremot väldigt svårt att få någon bild av deras liv när man inte föstår vad de säger. Hon hade i alla fall fått citronfyllda kakor av någon utav sina besökare. Jag drog slutsatsen att vi nog inte var så lika för jag skulle aldrig köpa citronfyllda kakor. Jag är mer en Ballerina-tjej. Den första sängen när man kom in i salen, 3:1, var nog någon typ av akutfall-som-kommer-in-sent-på-natten-plats, för sängen var alltid tom när jag somnade och belagd när jag vaknade på natten. Det var även draperier mellan alla sängar så jag har inte ens något ansikte på några av dessa människor, men jag har i och för sig en livlig fantasi så ansiktena har jag ju i alla fall. Men när de här akutfallen eller vad det nu var, kom in så förstod jag vad som sas. Första natten kom Ronny och hans flickvän in. Ronnys flickvän var gravid och nu hade det uppstått något problem. Det var något som var löst i magen som doktorn nu var tvungen att lappa ihop. De hade också en liten dotter hemma så Ronny fick åka hem ganska snart. När jag vaknade till liv på morgonen var Ronnys flickvän färdigopererad och klar! Hon berättade om ingreppet för systern och vid vissa stycken fick jag hålla för öronen för att inte tuppa av. De hade tagit loss naveln (Uhhhh....) och gått in den vägen och sytt fast något. Sedan sydde de tillbaka naveln. Nu ville hon åka hem för hennes dotter var sjuk. Vilken kvinna! Innan lunch fick hon åka hem med sin påsydda navel och bebis i magen.

Natt nummer två kom det in en kvinna född 1980. Jag vet fortfarande inte vad hon hade för diagnos. Det känns lite jobbigt. Hon var också en hjältinna. Hon kom in klockan 01.00 och fick byta om till operationskläder, för hon kunde få åka in på operation om 20 minuter eller 12 timmar. Fy farao, vad nervöst. Det sista jag hörde innan jag åkte hem vid 11-tiden var att hon skulle få komma upp på ultraljud och kolla blindtarmen först, innan operation. Vi håller tummarna för att det var lite gaser och att hon fick åka hem utan att sy fast sin navel.

Klockan 06.00 var vi alla vakna i sal 3. 3:1 var lite ledsen och nervös, 3:2 hade fullt sjå att hålla reda på sina grannar och 3:3 var nog helt enkelt färdigsoven. Kanske var hon också sugen på en citronkaka.

När sköterskan klockan 08.00 kom och frågade om jag ville hämta min frukost själv var jag ju tvungen att ta mig i kragen. Om man ska få åka hem så måste man nog kunna hämta sin frukost själv. Det gick hur bra som helst och jag höll inte ens på att svimma. När frukosten låg i magen kom den snälla doktorn, som opererat mig, in med en sjukskrivning och meddelade att det fanns ett elektroniskt recept på Apoteket, så nu var det bara att hämta ut medicinerna och åka hem. Jag skröt även för honom att jag hade fisit, och även han tyckte att det lät väldigt bra. Han hörde inte själva fisen alltså, men själva faktum att jag hade fisit lät bra.

Jag hade tänkt åka hem på eftermiddagen, men jag förstod det på undersköterskan, som att de var hett eftertraktade platser och ju tidigare man åker desto bättre. Jag sms:ade min ömma moder som jobbade på våningen under och frågade om hon kunde köra hem mig på sin lunch och det gjorde hon så gärna.

Samma undersköterska kom då in igen och sa att hon skulle ta bort bandaget från magen och den sista nålen i handen. Jag som är en riktig vekling när det gäller nålar, sår, ärr och blod ville nog hellre att bandaget skulle sitta kvar, men det behövde tydligen luft. När nålar och bandage var borta frågade hon om jag inte ville dusha??? Såg hon inte att jag hade ett hål i magen? Ett ihopsytt sådant men ändå! Enligt henne skulle det bara vara bara att duscha. Jag kunde ju inte direkt ljuga och säga att jag inte behövde en dusch då det såg ut som någon hade smetat ett margarinpaket i håret på mig och jag tror även att jag kanske inte luktade så gott. På väg till duschen, inne i duschen och på väg tillbaka från duschen körde jag ett mantra för att inte kollavippa. –Oj, vad duktig du är. -Titta inte ner på magen och –Snart är du klar och få lägga dig i sängen igen. Det funkade! Det har tagit mig åtta dagar innan jag vågade kollade ner på magen och ärret. Det har inte bara varit mitt mod som gjort att det tagit sådan tid att se ärret utan även det faktum att magen svullnat upp till en riktig sådan där mage som man ser på små stackars fattiga barn från Afrika, så jag har inte kunnat se ärret längs ner på magen. I lördags var jag riktigt orolig att den skulle sprängas, men det gick bra, puh...

Strax efter klockan 11.00 kom då mamma och hämtade mig. Eftersom hon inte hade tagit ut en semestervecka, utan bara hade en lunchrast på sig, kom hon på den smarta lösningen med rullstol. Jag tackade för god omvårdnad och så svischade vi ut genom dörrarna på avdelning 72 på Södersjukhuset.