Tillbaka på jobbet

Måndag

(Lill-Åsa skriver)

I måndags var det då dags att rycka upp sig och gå till jobbet. Förmiddagen började helt okej och jag hann nästan med att rensa inkorgen och gå på toaletten. Sedan kom eftermiddagen och helvetet bröt loss.

Telefonerna krånglade lite innan sjukskrivningen, men nu var telefonerna helknasiga. Ibland bröts det mitt i samtalen och det enda sättet att avsluta ett samtal var att slita ut mobilbatteriet. Eftersom man hela tiden har enorm tidsbrist har man liksom inte riktigt tiden att sitta och slita ut batteriet vid varje samtal och sedan sitta och vänta på att den börjar leva igen. Extremt stressframkallande. Bara en gång slängde jag den i golvet, men då tog det ju en hel evighet att hitta alla delarna. Telefonen var åtminstone tyst då. Till slut ville jag bara krypa ihop under skrivbordet i fosterställning och sova.

När klockan började närma sig 18.30 och jag bara hunnit med en bråkdel av allt jag skulle viljat ha hunnit med gav jag upp och åkte gråtfärdig och otillfredställd hem. För att trösta mig på kvällen när jag kom hem klämde jag i mig två stycken Piggelin framför The closer. Det hjälpte litegrann. Tänderna och tungan domnade åtminstone bort.

Fettisdagen

Efter en extremt dålig natt med massa jobbgrubbel (vilket är väldigt ovanligt för mig), lättade jag mitt hjärta för chefen. Han kunde inte mycket annat än att hålla med och efter en stund dök han upp med semlor och en ny fungerande telefon.

Onsdag

Jag fick en lugn start på arbetsveckan eftersom jag ska jobba helgen är jag ledig onsdag och torsdag. Jag vågade mig på att prova vårt Wii Fit för första gången sedan operationen även om det inte var mycket som jag kunde göra. Åsa och jag provade även på att köra Mario Kart, vilket var skitkul. Vi hade lite svårt att sluta faktiskt även om vi säkert sög, som Pontus säkert hade sagt, om han såg oss.

Torsdag

När jag var på väg in till stan för att köpa present till Åsa, ringde mamma. Först fick jag ett sms som löd. "Ping mig så fort du kan". Jag fick en känsla av att inte allt var som det skulle och slängde mig på luren och pingde mamma. Mammas lur tutade konstant upptaget men efter en stund fick jag äntligen svar. En kvinnas intuition är ju som bekant aldrig fel. Harry hade gått bort imorse! Jag träffade ju Harry senast i fredags och då var han ju lite risig. Det här med döden får ju en att fundera. Den dagen jag går bort får man ju hoppas att det går lika fort som det gick för Harry. Bara poff, sedan är det klart. Den som det är synd om nu är ju såklart mormor. Stackars lilla mormor, nu blir hon säkert ännu mindre. Det som är mest konstigt av allt är att jag är extremt dålig på att hälsa på mormor och Harry, men av någon anledning var jag där i fredags. Ödet? Jag är bara väldigt tacksam.

Sociala verksamheter

Lill-Åsa skriver

Torsdag

Min syster Marie kom hit på lite lunch och det är ju alltid trevligt med lite sociala kontakter när man annars mest pratar för sig själv. Eftersom jag på måndag ska börja jobba igen efter min sjukskrivning tyckte jag att det skulle passa med ett besök till den kungliga huvudstaden. Jag vill ju inte heller se ut som en grottmänniska på jobbet, så det fick bli ett besök till frisören. Det blev både klippning och slingor.

Jag träffade upp Åsa efter att hon jobbat klart och hon hade redan hunnit med ett besök på Nespresso, så jag slapp stå i den långa långa kö som brukar bildas där. Sedan gick vi vidare till Riche där Åsa hade stämt träff med en massa poolianer (anställda och föredetta anställda på Poolia), på en afterwork. Jag var ju tvungen och se om jag funkade i sociala sammanhang nu inför jobbstarten. Det gick bra och jag konstaterade att jag nog skulle kunna friskskriva mig dagen därpå. Under kvällen (vi var bara där en kort stund för vi hade Poppe ensam hemma, till hans stora lycka) insåg jag att framför allt männen som hängde i baren ser väldigt annorlunda ut på Östermalm om man jämför med Södermalm.

Fredag

Vid lunch åkte familjen Kilström-Jönsson mot Sälen. Lite avis är man allt. Det var ju meningen att vi tre systrar skulle åka upp under min sjukskrivning och umgås med våra ömma fader, men jag var tyvärr lite väl handikappad för en sådan tur. Dessutom är det ju inte så roligt att bara vara sängliggandes när man är där uppe, så vi ska försöka hitta ett annat datum nu. Här ser ni alla glada på skotern på väg mot Kälfjället.

Jag blev istället upphämtad av mamma och vi åkte och för att titta på hennes nya lägenhet som hon har fått! Det är en jättefin 2:a i Stureby. Hon som bodde där nu, led inte av någon form av pedanteri minsann. Hon, hennes snickarman och deras lilla bebis hade bott där i fem år (inte bebisen för den var bara några månader) och jag tror faktiskt inte de har städat lägenheten någonsin.

Efter lägenhetsbesöket åkte vi mot Tumba för att hälsa på Mormor och Harry. Min mormor blir mindre och mindre för varje besök och snart ser hon ut som teskedsgumman när man kommer.

Mormor blev så glad att se oss, och när hon såg mig var det första hon sa –Hon är polis! Det lät lite grann som hon manade personalen att sköta sig annars så bussar hon mig på dem. Jag har sedan jag började inom kriminalvården förklarat för mormor att jag inte är polis, men hon envisas med att jag är det i alla fall, så nu tror jag att jag ger med mig. Söt är hon mormor. Mormor har varit lite sjuk sista tiden, men mamma tyckte hon såg piggare ut nu och Harry var inte särskilt pigg han heller. Efter ett tag lämnade vi bacillerna kvar på Allégården och åkte hemåt för fredagsmys på Hammarbyhöjden respektive Hägerstensåsen.

Lördag

Eftersom det bara är en vecka kvar tills min gullefrus 40-årskalas och jag fortfarande inte har någonting att ha på fötterna, fick det bli en stadstripp till. Vi sprang in i hundra olika skoaffärer och när man var ute höll man på att frysa ihjäl och när man kom in i affärena rann svetten på ryggen under täckjackan. Usch! Jag hatar att handla skor. Speciellt för man måste böja sig ner (vilket fortfarande gör ont) och knyta upp kängorna varje gång man ska prova ett par skor och så på med skiten igen, med svetten rinnandes överallt. Dessutom tycker jag inte om att handla tjejskor, men precis som både Åsa och jag kände för att ställa oss och gråta hittade jag ett billigt par, som kommer att funka bra till festen, tror vi.

Söndag

Vi hade tänkt att börja södagsmorgonen med en promenad, men det snöade (blask) och var plus en grad. Hur roligt känns det? Vi bokade istället boendet till vår Amsterdam-weekends-resa i maj. Det är ganska ont om boende i Amsterdam vilket leder till relativt höga priser, men vi hittade till slut en fin lägenhet till ett bra pris. Efter lite annat småpyssel ska vi senare krypa ner i soffan och kolla på lite film. Precis som man ska göra en dag med skitväder. Imorgon börjar allvaret igen!

Fru Progesteron

Lill-Åsa skriver

Efter denna vecka kan jag nog lugnt konstatera att jag inte kommer vinna pris för varken veckans bästa bonusmamma eller veckan trevligaste fru. Efter att man har opererat bort livmodern kan jag också konstatera att PMS inte ändras ett smack i och med det. Tyvärr.

PMS har tydlingen inget med dessa överblivna organ att göra. Det är den här lilla jävulen, nedan, som förstör hemmafriden i miljontals familjer runt om i världen en gång i månaden. Det är samma lilla djävul som slår sönder tangentbord (bara en gång har jag gjort det) och slänger saker omkring sig. Det är också denna hemska hormon som gör att man gråter till Naturrutan.

Min fru, som också drabbas av denna hemska hormon en gång i månaden, försökte vara lite snäll och ringde och frågade om hon inte skulle köpa med sig en semla hem så att jag skulle bli lite glad. Då började ögonen tåra sig igen på mig. Vill hon att jag ska bli fet, eller? Då blir hon säkert riktigt glad!!! Personlighetsförändring? Jajamensan.

På tisdag, på den riktiga fettisdagen ska jag äta en i alla fall. Det är ju lag på det, och bryta lagar kan man ju inte göra. Då är jag säkert snällare också. Nu är det dags att lära sig varför vi äter semlan just då.

Fettisdagen (den feta tisdagen) är tisdagen efter fastlagssöndagen och den sista dagen före den kristna fastan; dagen mellan blåmåndagen, tidigare ibland även kallad bullmåndagen, och askonsdagen. Att det är sista dagen innan påskfastan har givit upphov till traditionen att denna dag, och ursprungligen bara denna dag, äta semlor, även kallade fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Eftersom dessa bullar gjordes av vetemjöl (vitt mjöl) kallas denna dag också ”vita tisdagen”.

På franska kallas dagen för "Mardi Gras", och det är därifrån som Mardi Gras-karnevalen i New Orleans har fått sitt namn. I Finland kallas fettisdagen för "fastlagstisdag". I Österrike heter dagen "Fasching Dienstag" och firas med karneval och festande. I England, USA och många andra engelsktalande länder, kallas dagen för "Shrove Tuesday", en dag då man äter pannkakor till middag. I början av 1900-talet förekom en lovdag, fettisdagslovet, i Stockholms skolor.

Hur det ska uttalas är en aning kontroversiellt, sannolikt för att ordet, enligt svenska stavningsregler, kan ha bildats av antingen fet-tisdagen eller fett-tisdagen, eller möjligen av det franska ordet fête (fest). Vissa kallar även dagen "fettis-dagen". Andra väljer att kalla dagen semledagen eller semmeldagen.

Bara sex dagar kvar…

Hjärtan, kakor och bönor

Fredag

Det var en överlycklig och smått hög Pontus som kom hem efter en dag i Romme. Nu tror vi att det varken var Coca Colan eller Ballerinakakorna som hade gjort honom hög utan att han har stått på ett par slalomskidor för första gången och dessutom lyckats bra med det. Han hade till och med varit och nosat lite på en svart pist.

Vi har fått hans tillstånd att använda några foton som han tog med mobilen på vägen upp.

Är man i Dalarna måste man naturligtvis fånga en dalahäst.

Fredagsmiddagen blev köttfärspaj som Lill-Åsa pimpade med lite orientaliskt tema. Det kanske är tur att hon ska gå tillbaka till jobbet om en vecka så att hon får utlopp för sin kreativa ådra och får lägga sin energi på transportplanering istället. Om hon nu inte ska säga upp sig och börja skriva barnböcker istället :-)

Alla hjärtans middagen blev en trerätters som var riktigt mumsig.

Kvällen avslutades framför Melodifestivalen. Lill-Åsa blev besviken över att inte Cookies ‘n Beans gick vidare till final. Hon är ju lite svag för country. Hon var en cowboy i sitt förra liv nämligen.

Fredag den 13:de

Lill-Åsa skriver

Imorse när Åsa gjorde sig i ordning för att gå till jobbet ringde Poppe. Han har idrottsdag och satt på bussen på väg mot Romme, strax utanför Borlänge, för en heldag i slalombacken. Han var på ett väldigt gott humör och efter att Åsa hade lagt på luren visste hon fortfarande inte om det var på grund av skidåkningen eller att han hade både Coca-cola och Ballerinakakor i matsäcken.

Efter samtalet kom Åsa in i sovrummet/vardagsrummet/gymet och bet sig lite oroligt i läppen. Hon undrade om det var så himla klokt att låta Pontus stå på ett par slalomskidor för första gången i sitt liv, just den här dagen…

I skrivande stund är klockan redan 15.30, och de är säkert på väg tillbaka, då måste det ju ha gått bra, phuuu. Vi kommer garanterat att få höra hela skidhistorien ikväll och förhoppningsvis har han inte varit med om något sådant här.

Första gången jag åkte slalom var jag sex år. Premiäråket var med min Pappa i Uvbergets skidbacke i Smedjebacken. Jag tror inte Pappa heller tidigare hade stått på ett par slalomskidor, men min Pappa kan ju som bekant allt :), så naturligtvis kunde han även åka slalom. Backen är inte särskilt lång och naturligtvis började vi inte i någon fjantig barnbacke. Pappa satte ankarliften under hans rumpa, vilket ledde till att jag fick ankarliften i nacken.

Första och enda åket den dagen tog mig två timmar och jag hann blöda näsblod två gånger innan jag kom ner. Efter det satte Mamma mig i skidskola.

Idag var jag ju tvungen att gå till Västertorp. Jösses Amelia vad de har byggt mycket där. Vid sidan om skolan låg det förut en fotbollsplan och nu stod det ett tiotal hus där istället. Man ser dem i bakgrunden på fotot. Anna och Micke, ni skulle inte känna igen er. Det var iallafall inga problem att få ett nytt bankID, men jag tänker inte försöka mig på att lösa det problemet själv. Jag väljer det fega och bekväma sättet och väntar därför på att min fru ska komma hem från jobbet. Det måste väl gå under tekniskt ansvar? Jag kokade ju trots allt ris härom dagen.

Nu ser jag fram emot lite köttfärspaj och sallad med familjen och sedan bänkar vi oss framför den andra semifinalen av “På spåret”. Inte Pontus dock. Han tycker inte om “På spåret”.

Trevlig helg på er!

Karins lilla röda

Lill-Åsa skriver

Idag kom Mamma farandes i sin lilla röda. Hon skulle på en lägenhetsvisning på Åsen och passade därför på att äta lite lunch när hon ändå var i krokarna. Mamma bor i en bostadsrätt för tillfället, men är lite sugen på att sälja och skaffa sig en hyresrätt i stället. Lägenheten låg precis upp vid ICA och var jättefin, men det var 31 stycken i kön före henne så hon har inte särskilt höga förhoppningar på att få den.

Efter en liten tupplur i soffan började de tekniska gudarna att skratta åt mig. Först krånglar laptopen, så den har jag inte kunnat använda i min sjuksoffa idag. Jag har varit tvungen att gå ända bort till klädkammaren till den stora datorn! Väl vid den stora datorn skulle jag byta bankID vilket jag har gjort förut utan problem. Den här gången gjorde jag som hemsidan sa och tog bort den gamla bankID:en först. Kändes fel, men står det att man ska göra så är det väl bara att följa instruktionerna. Gör inte det! Jävla bankhelvete!!! Nu måste jag gå till banken för att få en ny. Jag svor tills jag blev rädd för mig själv. När jag pratade med banken var jag sååå välkommen att komma dit idag. Jag har ju redan gått min promenad idag! Det får helt enkelt bli morgondagens problem.

Nu ska jag återgå till soffan och titta på min fru som tränar. Om jag tittar intensivt så kanske även jag bränner en kalori eller två.

Rosa Pantern och odjuret

Lill-Åsa skriver

Inte mycket har hänt. Jag antar att det är det som är meningen med sjukskrivning. Gårdagen spenderades mest i soffan. Jag lyckades somna till både tvn och boken igår och det måste vara något typ av nytt rekord. Min fru hade varit snäll nog att spela in Lördagsfilmen på 4:an, Rosa pantern. Jag trodde det skulle vara min humor, men det var det inte och istället somnade jag. Jag sov dock väldigt gott till filmen. Jag tror att saker som att ställa in videoapparater, dvdn och allt som har en bruksanvisning är bland det tråkigaste som finns. Jag städar hellre lägenheten, vilket känns helt ologiskt för det tar betydligt längre tid. Jag har inget som helst tålamod med tekniska saker helt enkelt. Jag vill bara att det ska funka. Åsa, däremot, tycker inte om att koka ris. Mycket bra arbetsfördelning tycker jag. En gång i veckan (max) kokar jag ris och Åsa gör alla tekniska saker.

Aptiten har också kommit tillbaka. Jag vet inte om det var så himla bra, men för tillfriskandet är det väl bra antar jag. Lyckades gå ner fyra kilo (ett utav kilona är ju i och för sig bortopererat) efter operationen och nu ska jag försöka att inte gå upp dem igen. Någon som hört talats om choklad-diet?

Boken som jag för tillfället läser heter Odjuret och ligger på min systers Maries tio-i-topp-lista (placerad som en 3:a tillsammans med de andra böckerna av samma författarduo). Boken är jättebra, men det känns som min chef borde betala mig för att läsa den. I alla fall lite. Det handlar, än så länge, om en intagen som lyckas rymma från en transport. Mitt jobb! Dålig transportplanerare som planerade den transporten :) Jag kan ju säkert lära mig massor om mitt jobb bara genom att läsa boken.

Det blir ju en hel del tv-tittande för tillfället. Favoriten för tillfället är, för både mig och Åsa, The Closer som sänds på 8:an kl 20.00, måndag till onsdag. Annars är det rätt så mycket skräp för tillfället. Såg på reklamen att Greys anatomy startar nästa vecka och då borde alla andra serier starta i samma veva. Halleluja!

Choklad och motion

Imorse vaknade jag inte förrän Åsas väckarklocka ringde klockan 06.30. Det är första natten sedan operationen som jag inte vaknar klockan 04.00 då det är dags att ta medicinen. Det måste ju då betyda att jag inte längre behöver medicinen. Därför är jag från och med idag en medicinfri kvinna! Jag försökte sluta med den två gånger förra veckan, men jag tror att man kan säga som så här: Kan man inte gå och prata samtidigt, ska man fortsätta med medicinen.

Mitt under “Hem till gården”, damp det ner en paket i brevlådan. Det var från gulliga familjen Eckerström. Det var ett krya på dig brev med en film i (engelsk deckare av högsta kvalitet) och även en jättefin teckning som Nathalie hade ritat. Tusen tack! Ni är för gulliga ni… Jag älskar engelska deckare.

Solen har skinit idag! Jag har läst att motion ska vara bra mot smärta (om det nu av någon händelse skulle göra ont att sluta med tabletterna), så jag beslutade mig för en liten promenad i solskenet. Lite läskigt var det för det var ganska mycket is ute och ett tag kändes det lite som rysk roulett där ute. Hemska tanke om man skulle ramla så att ärret åker upp och alla mina tarmar och organ ska ramla ut, uhäää.

Efter 20 relativt smärtfria minuter ute i solen och med alla organen i behåll gick jag följaktligen hem. Nu när jag sitter och skriver det här kom jag på att det kanske var choklad som var bra mot smärta! Hmmm.

Ikväll ska Åsa ut och ta ett glas vin med hennes halvsyster Petra. Kameran ligger framför mig, så troligtvis lär ni inte få se några bilder från det…

Jag tror att jag ska göra mig en kopp varm choklad (jag tar det säkra framför det osäkra) och kura ner mig i min sjuksoffa och läsa klart den bra boken som jag läser nu. Det är Håkan Nessers “En helt annan historia”, och den är riktigt bra. Både spännande och rolig. Faktiskt, som Emma hade sagt.

Vet du, så är det faktiskt!

Måndag till torsdag

Inte mycket har hänt. Snön kom och snön försvann. Solen kom och solen försvann. Åsa har jobbat i vanlig ordning, Pontus har gått i skolan i vanlig ordning och Lill-Åsa har sakta men säkert kurerat sig i soffan.

Då Lill-Åsas andedräkt efter operationen har kunnat fälla kor, försökte vi oss på en fruktkur, då frukt tidigare har löst liknande problem. Åsa gick därför förbi Hötorget vid stängningsdags en dag och då kan man fynda. En hel tung påse med frukt och grönt för 100 kronor.

Fredag

Då Björn och Mia skulle på baluns fick vi äran att vara barnvakt åt Emma. Pontus och Åsa gick och hämtade henne på dagis och hon skrek rakt ut av glädje och studsade runt som en liten gummiboll. Gladare unge får man leta efter.

Under tiden middagen lagades fyllde vi på Emma med lite energi.
Lite frukt och nyponsoppa i väntan på tacos.

Vi slängde om sittplatserna lite. Spontana människor som vi är :-)

Emma är full av bus och humor. I torsdags hade hon sagt till Mia att hon hade bestämt sig för att hon skulle kalla oss Åke och Åke istället. Sen hade hon skrattat länge och väl åt sitt eget skämt. Hon börjar de allra flesta meningar med "Vet du" och avslutar gärna med "faktiskt". Hon är väldigt bra på att prata fast hon inte ens är tre år än. Faktiskt.

Efter maten satt hon och ritade lite och underhöll oss.

Hon fattade tycke för Pigge Pingvin och det kan man ju förstå. Här är det snart dags att gå och lägga sig.

Numera har hon inte blöja på dagtid utan bara när hon ska sova.
Som sagt, en massa humor har hon.

  
Lördag

Så var det då dags för Lill-Åsas lungor att få luft. Karin hade bjudit in till middag och i paketet ingick även hämtning vid dörren.
Först en drink och tilltugg. Sunda tilltugg då vi samtliga för tillfället tänker på vad vi stoppar i munnen.

Fjortis-Marie och Åsa.

Vi hade en mycket trevlig kväll som avslutades med att titta på första Melodifestivalsomgången.

Karin med sin förstfödda.

I middagspaketet ingick även att vi fick låna Karins bil och köra hem. Lill-Åsa kan ju fortfarande inte dricka alkohol tillsammans med sina värktabletter. Perfekt tycker Åsa! :-)

Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 3, hemgång

 

Även denna natt fick jag besök av den snälla sjuksystern som aldrig sov. Hon var lika trevlig denna natt och jag tyckte till och med att snarktantens snarkningar var några decibell lägre. Kanske, trots allt, skulle jag kunna åka härifrån utan att ha dragit på mig tinnitus.

Jag var patient 3:2 på 72:an, vilket innebär sal tre och andra sängen. Logiskt! Snarktanten, som egentligen skulle fått åka hem redan på onsdagen, men avböjde till min stora sorg, låg på 3:3. Snarktanten och hennes besökare pratade något språk som jag inte förstod, typ arabiska, vilket nästan hade en lite sövande effekt på mig. Det var däremot väldigt svårt att få någon bild av deras liv när man inte föstår vad de säger. Hon hade i alla fall fått citronfyllda kakor av någon utav sina besökare. Jag drog slutsatsen att vi nog inte var så lika för jag skulle aldrig köpa citronfyllda kakor. Jag är mer en Ballerina-tjej. Den första sängen när man kom in i salen, 3:1, var nog någon typ av akutfall-som-kommer-in-sent-på-natten-plats, för sängen var alltid tom när jag somnade och belagd när jag vaknade på natten. Det var även draperier mellan alla sängar så jag har inte ens något ansikte på några av dessa människor, men jag har i och för sig en livlig fantasi så ansiktena har jag ju i alla fall. Men när de här akutfallen eller vad det nu var, kom in så förstod jag vad som sas. Första natten kom Ronny och hans flickvän in. Ronnys flickvän var gravid och nu hade det uppstått något problem. Det var något som var löst i magen som doktorn nu var tvungen att lappa ihop. De hade också en liten dotter hemma så Ronny fick åka hem ganska snart. När jag vaknade till liv på morgonen var Ronnys flickvän färdigopererad och klar! Hon berättade om ingreppet för systern och vid vissa stycken fick jag hålla för öronen för att inte tuppa av. De hade tagit loss naveln (Uhhhh....) och gått in den vägen och sytt fast något. Sedan sydde de tillbaka naveln. Nu ville hon åka hem för hennes dotter var sjuk. Vilken kvinna! Innan lunch fick hon åka hem med sin påsydda navel och bebis i magen.

Natt nummer två kom det in en kvinna född 1980. Jag vet fortfarande inte vad hon hade för diagnos. Det känns lite jobbigt. Hon var också en hjältinna. Hon kom in klockan 01.00 och fick byta om till operationskläder, för hon kunde få åka in på operation om 20 minuter eller 12 timmar. Fy farao, vad nervöst. Det sista jag hörde innan jag åkte hem vid 11-tiden var att hon skulle få komma upp på ultraljud och kolla blindtarmen först, innan operation. Vi håller tummarna för att det var lite gaser och att hon fick åka hem utan att sy fast sin navel.

Klockan 06.00 var vi alla vakna i sal 3. 3:1 var lite ledsen och nervös, 3:2 hade fullt sjå att hålla reda på sina grannar och 3:3 var nog helt enkelt färdigsoven. Kanske var hon också sugen på en citronkaka.

När sköterskan klockan 08.00 kom och frågade om jag ville hämta min frukost själv var jag ju tvungen att ta mig i kragen. Om man ska få åka hem så måste man nog kunna hämta sin frukost själv. Det gick hur bra som helst och jag höll inte ens på att svimma. När frukosten låg i magen kom den snälla doktorn, som opererat mig, in med en sjukskrivning och meddelade att det fanns ett elektroniskt recept på Apoteket, så nu var det bara att hämta ut medicinerna och åka hem. Jag skröt även för honom att jag hade fisit, och även han tyckte att det lät väldigt bra. Han hörde inte själva fisen alltså, men själva faktum att jag hade fisit lät bra.

Jag hade tänkt åka hem på eftermiddagen, men jag förstod det på undersköterskan, som att de var hett eftertraktade platser och ju tidigare man åker desto bättre. Jag sms:ade min ömma moder som jobbade på våningen under och frågade om hon kunde köra hem mig på sin lunch och det gjorde hon så gärna.

Samma undersköterska kom då in igen och sa att hon skulle ta bort bandaget från magen och den sista nålen i handen. Jag som är en riktig vekling när det gäller nålar, sår, ärr och blod ville nog hellre att bandaget skulle sitta kvar, men det behövde tydligen luft. När nålar och bandage var borta frågade hon om jag inte ville dusha??? Såg hon inte att jag hade ett hål i magen? Ett ihopsytt sådant men ändå! Enligt henne skulle det bara vara bara att duscha. Jag kunde ju inte direkt ljuga och säga att jag inte behövde en dusch då det såg ut som någon hade smetat ett margarinpaket i håret på mig och jag tror även att jag kanske inte luktade så gott. På väg till duschen, inne i duschen och på väg tillbaka från duschen körde jag ett mantra för att inte kollavippa. –Oj, vad duktig du är. -Titta inte ner på magen och –Snart är du klar och få lägga dig i sängen igen. Det funkade! Det har tagit mig åtta dagar innan jag vågade kollade ner på magen och ärret. Det har inte bara varit mitt mod som gjort att det tagit sådan tid att se ärret utan även det faktum att magen svullnat upp till en riktig sådan där mage som man ser på små stackars fattiga barn från Afrika, så jag har inte kunnat se ärret längs ner på magen. I lördags var jag riktigt orolig att den skulle sprängas, men det gick bra, puh...

Strax efter klockan 11.00 kom då mamma och hämtade mig. Eftersom hon inte hade tagit ut en semestervecka, utan bara hade en lunchrast på sig, kom hon på den smarta lösningen med rullstol. Jag tackade för god omvårdnad och så svischade vi ut genom dörrarna på avdelning 72 på Södersjukhuset.

Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 2, sjukgymnastik

 

När jag så då äntligen lyckats somna igen fick jag sova i hela två och en halv timme. Klockan 06.00 kom den snälla nattsköterskan, som aldrig sov, för att ta bort katetern (gör det ont???) och en utav de två nålarna som jag hade på mina händer. Jag hade lyckats trasslat mig i både droppet och katetern så det hade blivit stopp, men det fixade sköterskan. Varken borttagandet av katetern eller nålen i vänsterhanden gjorde ont att ta bort. Skönt att bli av med. Det var inte förrän sköterskan gick som det gick upp för mig vad det innebar att jag inte länge var kopplad till en kisspåse! Paniken började smyga sig på mig när jag, som ateist, började be till Gud om att inte bli kissnödig den närmaste veckan.

Klockan 08.00 kom en hurtig sköterska och frågade om jag ville gå ut och hämta min frukost själv??? Skulle inte tro det! Det sa jag, som väluppfostrad, naturligtvis inte till sköterskan utan bad henne snällt istället att komma in med den.

Efter frukosten tyckte samma sköterska att jag skulle gå och kissa. Jag var inte riktigt inne på samma bana då jag nu var lite inne på att sätta rekord på hur länge jag kunde hålla mig. Två dagar eller kanske tre... Systern var dock envisare och vann kampen. När jag efter mycket möda och stort besvär lyckats ta mig upp på benen låg inte toaletten mer än ca sju meter bort men det kändes som ett helt marathonlopp. Jag lyckades ta mig till toaletten och tillbaka utan att varken snubbla på rocken eller svimma, även om det var på fjärtens rand med svimmandet. Vilken tur att de där sköterskorna pushar på en, annars hade jag nog fortfarande legat kvar på sal 3 med urin sprutandes ut ur öronen.

Vid 10-tiden kom Göran Persson och hälsade på. Han beättade att de hade plockat bort 1 kilo livmoder täckt av myom (bläää) och att allt hade gått jättebra. Han tyckte att jag såg pigg ut och att om jag forfarande var pigg imorgon så skulle jag få åka hem.

Vid 11-tiden började min smärta stiga på en skala, som de använder sig av på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men man ska poängsätta sin smärta från 1-10 där 10 är typ föda-barn-smärta. Jag har ju aldrig fött barn men jag har förstått det kan göra lite ont. Jag hade bedömt mig själv som en 2:a från uppvakningen tills nu, men nu började då siffrorna stiga i en rasande fart. Sköterskan förklarade att det var ryggbedövningen som börjat försvinna. Ohh joy!

När jag var uppe på en sexa i samma skala kom sjuksyster in med några smärtlindrande. Med sig hade hon en sjukgymnast som i all vänlighet ville visa mig hur jag ska resa mig upp ur sängen de närmsta två månaderna, och lite andra små tips. Det är inte smärtfritt att ta sig upp ur sängen när man redan ligger på en sexa på den skalan, kan jag upplysa om.

Precis när värktabletterna började kicka in och jag började känna mig som folk (någorlunda i alla fall) kom min storasyster Marie på besök. Mycket trevligt! Med sig hade hon också en STOR chokladkaka och en bra resetidning.

Det är alltid trevligt att få besök och speciellt när besökaren sitter på så mycket kunskap. Min syster Marie är nämligen sjuksköterska och då kan man fråga alla de här korkade frågorna som man annars aldrig vågar fråga eller inte riktigt fattar. Hon är ju liksom släkt med en, så hon måste ju tycka om en ändå. Det här med anatomi är svårt. Mycket svårt till och med. I min värld har man en mensblåsa, en menstarm, äggstockar och några andra lösa delar. Detta förutsätter att man är kvinna förstås. Doktorn har helt enkelt opererat bort mensblåsan och menstarmen, men lämnat kvar äggstockarna (för annars kommer jag att utvecklas till en man, och det ville jag inte.) Förut (i min värld) har ju ägget åkt ner till mensblåsan och poff så får man mens, men vart fan ska ägget ta vägen nu? Jag blev lite orolig att jag skulle ha en massa ägg som flög runt i kroppen och aldrig hittade ut och då kan man ju alltid fråga syster Marie! Svaret, mina vänner är att ägget/äggen resorberas av kroppen. Och simsalabim så har vi lärt oss något idag också.

Sedan kom in lilla fru på besök igen. Efter ett tag ramlade Mamma in också. Snarktanten hade haft hela släkten där under hela dagen, så nu var hon tvungen att sova ikapp. Oj så trött hon var... Vi fick helt enkelt bara prata lite högre, men trevligt hade vi. Jag hade fått höra av alla sjuksystrarna, och även min syster Marie, att när man kan fisa så fungerar tarmarna igen vilket betyder högsta betyg på avdelning 72. Kan man fisa så är man liksom drottning. Jag hade avundats alla som lyckats fisa och fått åka hem. När vi satt och pratade på som bäst började det kännas som ett litet vulkanutbrott i tarmarna, och plötsligt kom en pytteliten fis. Sjuksystern sa att det är väldigt tidigt att lyckas med att fisa redan dag två, så vi blev alla mycket stolta.

Efter att Åsa som var den sista att gå hade begett sig försökte jag läsa några rader, men ögonen gick i kors. Vid 21-tiden började min granne piggna till liv igen och jag insåg då att om jag ska lyckas somna så var det nog en god idé att passa på medan hon var vaken.

Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 1, operationen

 

Då det inte händer ett smack i mitt liv för tillfället och jag antar att ni inte vill att jag ska blogga om handlingen i ”Hem till gården”, så tänkte jag berätta om hur en hysterektomi går till en tisdag i januari 2009. Jag börjar från början...

På aningens darriga ben och något tidig, knatade jag in på avdelning 72, kvart i sju på tisdagsmorgonen och berättade att jag skulle opereras klockan åtta. Då de inte hade några lediga platser för tillfället bad de mig att gå och byta om till operationskläder på toaletten. De hade redan gjort i ordning en påse med kläder i. De kunde ju inte veta vilken storlek jag hade, men de hade chansat på att jag var en rejäl kvinna. Rocken var i storlek XXL och bak-och-fram-tröjan (som tog mig tio minuter att knyta) var inte mycket mindre den. Till det fick man, vad jag tror skulle vara stödstrumpor, men de var lika stora de så de halkade ner. På fötterna fick man sådana där blå skoskydd. Sällan har jag känt mig så attraktiv och sexig!

När jag var färdigombytt förklarade jag för sköterskan att jag var aningens nervös. Jag fick då en liten liten tablett som skulle få mina nerver i styr och en Alvedon i förebyggande syfte. Sedan var det bara och sätta sig i vänterummet och be till högre makter att den lilla microtaletten skulle knocka ut mig. På TVn var det Nyhetsmorgon som under hela tiden pratade om Försäkringskassan. Fy fan så tråkigt och ointressant. Jag fick efter ett tag sällskap av en dam som också skulle in på operation klockan 07.45. Hon satt och grät och hennes man satt bredvid och uppdaterades sig om Försäkringkassan trista situation. Klockan 07.42 satt jag fortfarande och undrade om inte den där lilla jävla tabletten skulle ta och kicka in. Det gjorde den aldrig.

Den gråtande damen och jag gick med sjuksystern mot operationen. Vid det är laget skakade knäskålarna i takt med de snabba hjärtslagen. Dumma dumma lilla piller att inte funka. Jag fick hoppa upp på operatonsbordet på en gång och en jättesnäll narkosskötare, som blev min bästa kompis på en gång, tog väl hand om mig. Han hade också varit och dykt (jag snorklade ju i och för sig) i Barriärrevet, så vi pratade om fiskar medan han satte nålar och andra saker på mig. På det sättet glömde jag nog bort att svimma. Sedan kom narkosdoktorn in och hon hade med sig en kollega som utbildade sig tror jag. De tvättade min rygg med något kallt i typ 5 minuter innan det var dags för en bedövning. Efter bedövningen skulle jag få en spruta in i benmärgen en sk epiduralbedövning. Läkaren, som inte hade lika mycket erfarenhet, körde in sprutan men sedan hittade hon inte riktigt igenom något, som jag inte kommer ihåg vad det hette. Vid det här laget hade jag och narkosskötaren inga fler fiskar att prata om så nu började jag känna mig lite svimmfärdig. Den erfarna narkosläkaren (tjejen i min ålder) hoppade då in och körde in sprutan. Jag blev då tokvarm i rumpan och benen och de hann precis slänga ner mig på opertionsbordet innan jag annars skulle ha svimmat. Sjuk känsla var det i alla fall att inte kunna röra på benen. Sedan var det dags för att få lukta i en mask med en doft som påminnner om bränt gummi samtidigt som de sprutade något schysst genom slangen som ledde rakt in mig. Sedan blev det liksom svart.

30 sekunder senare väcktes jag inne i operationssalen. I min värld kändes det som en halv minut men tydligen hade det gått 2 timmar och 40 minuter. Helmysko känsla. Jag var helt inställd på att ha enormt ont, illamående, halsont och huvudvärk, allt som de hade varnat mig om. Jag vaknade faktiskt med ett leende på läpparna, enormt lättad över att jag fortfarande levde och mådde fint. Min första fråga var vilket typ av ingrepp det blev. Underbara Göran Persson hade lyckats få ut klumpen genom ett bikinsnitt. Dessutom är det inte sådan bikini som jag brukar ha utan en bikini med VÄLDIGT låg skärning, vilket gör att ärret är jättelångt ner. Sedan fick jag ligga på uppvaket i dryga tre timmar utan att lyckas somna om och jag var garanterat den enda som inte sov där. Jag som annars har ett enormt sovbehov. Jag måste ha fått någon typ av narkos-light tror jag. Jag misstänkte, när jag kom från operationssalen, att min fru skulle vara i upplösningstillstånd (vilket hon också hade varit ) så jag ville så fort som möjligt tillbaka till 72:an, så att personalen där kunde lämna lite besked om att allt gått bra. En snäll sköterska kom då fram med en telefon till mig så jag kunde ringa. Jättebra hade det ju varit om jag hade kunnat några nummer i huvudet. Enda numret jag kan i huvudet är hemnumret och till min egen mobil, vilket jag inte hade så stor användning av då.

Strax efter 14.00 fick jag äntligen träffa Åsa och Mamma. Så här glad blev jag då!

De var kvar en bra stund. Åsa kom på den intelligenta idén att jag nog skulle komma att behöva öronproppar då min sovande granne mittöver snarkade VÄLDIGT högt. Min granne hade inga svårigheter att sova. Hon sov i stort sett i ett helt dygn och på nattetid snarkade hon så högt att öronpropparna inte hade en chans och jag var rädd att förstöra mina stackars öron för gott. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Idag när jag suttit och skrivit bloggen så har jag kommit på att den gråtande damen och den snarkande damen nog är samma dam. Tänka sig. Precis innan Mamma skulle gå fick jag något typ av blodtrycksfall och började må riktigt illa . En sjuksyster kom då och sa att det var för att jag inte hade ätit och druckit. Tre gånger sa jag till henne att jag hade druckit en hel flaska med vatten, men hon var inte den typ av sjuksyster som lyssnade, så hon slängde istället fram en bricka mat. Nu fick jag en mer grön nyans i ansikte så min fru, som lyssnar på mig, sprang för att leta efter en spypåse. Lite för sent hittade hon den, och spyorna hamna i mina tofflor som stod på golvet nedanför min säng istället. Vi kallar dem nu för kräktofflorna.

När klockan började närma sig 18.00 och Åsa var svimfärdig av hunger begav hon sig hemåt. Jag försökte läsa, men snarktanten snarkade så högt att jag tappade koncentrationen hela tiden. Ibland lät det som hon just svalt tungan, men tungan var kvar morgonen efter. Vid 23.00-tiden lyckades jag somna för första gången sedan operationen, för att bli väckt av nattsköterskan en timme senare. Hon ville presentera sig och tömma katetern. Men hon var jättetrevlig så det gjorde inte så mycket. Vid 01.00-tiden lyckades jag somna om och en timme senare var det dags för nattmedicinen. Men sköterska var så där jättesnäll igen så man nästan fick dåligt samvete. Stackars henne som inte fick sova alls den natten.

Kerstin

Vår helg är väldigt lugn med väldigt få måsten. Lite TV, lite film, lite läsa och blogga. Åsa har i och för sig kört lite Wii men Lill-Åsa valde att hoppa över det :-)

Det gäller ju att variera ställningarna för att inte få ont. Det här var ganska skönt!

I fredags kom ett blomsterbud med dessa fina blommor minus den gula gerberan närmast kameran.

Blommorna var från Lill-Åsas jobbarkompisar. Lill-Åsa har känt sig så uppmärksammad så en tår kom i ögat. Kan vara sömnbrist, tabletterna hon äter eller så har hon helt enkelt blivit en blödigare person.

I går ringde de från blomsterhandeln och bad om ursäkt för att de glömt att skicka med en nalle som skulle ha varit med i buketten.

Lite senare kom Sofia från blomsteraffären över med den gula gerberan och nallebjörnen. Då kände Lill-Åsa att även blomsteraffären uppmärksammade henne och ytterligare en tår rann på kinden.
Det är nog tabletterna.

Nallebjörnen måste ju självklart ha ett namn och det fanns bara ett namn. En blick på henne så satt det där, Kerstin! Hon är så mjuk och fin.

På eftermiddagen gick Pontus över till Asplundarna och hämtade Spiderman 3 som han fått i julklapp. Kändes som en lagom aktivitet innan middagen.