Until next time

Efter att ha lämnat ifrån oss våra kära moppar hos Mike (som själv inte var där, men det var lika bra det då det bara skulle blivit mer deprimerande) gick vi mot gamla stan.

Kyrkan vid torget visade sig ha en kyrkogård som vi inte upptäckt förut. En grind stod på glänt och där bakom fanns en kyrkogård som liknar den som vi fotograferat tidigare under resan.

Vi knatade förbi On the rocks och konstaterade att vi inte hunnit ta någon drink där under denna resa. Vi har ju under denna resa behövt tänka mer på promillen eftersom vi kört moppe tillbaka till Prokopios så det har blivit betydligt färre barbesök i stan och fler i Prokopios istället.

Vi promenerade vidare…

Lill-Åsa hade tidigare under resan hittat sina drömskor. Det var ett par sandaler som gjorde att det kändes som att man gick på moln. De gick i ljusblått och brunt. Tyvärr fanns de då inte i hennes storlek och expeditiden hade bett henne komma tillbaka senare. Men nä, inte rätt storlek nu heller.

Vi åt sen en lite enklare middag i hamnen och eftersom vi lämnat oss mopparna kunde vi nu njuta av en drink på On the Rocks innan bion skulle börja. Pontus köpte sin sista glass på Waffle House och valde denna gången Kit kat-smak. Han njöt av den medan vi sippade på våra drinkar.

     
På vägen till bion trodde vi att vi hade hittat vår gamla katt, Yannis, men nu här hemma har vi kunnat jämföra med fotona från 2007 och konstaterat att det här bara var en katt som både var lik Yannis till utseende och hans schizofrena sätt.

The Hangover blev en trevlig överraskning. Mycket roligare än vi hade förväntat oss. Det finns ju många filmer på temat "svensexor som går snett" men den här var i en helt annat klass.

Efter bion tog vi en taxi hem där vi hann med ett sista kortspel innan vi la oss. Vi hade ställt klockorna på 05.30 vilket kändes hiskeligt tidigt efter våra sena morgnar. Vi har väl i snitt sovit till 11.00 varje dag.

Bussen hämtade oss ute vid vägen.

När vi klev på båten tog vi alla ett sjösjukepiller då vi insåg att vi kommer sova ombord och att det gungade en aning. Det var som en total knockout. Vi har ju alltid sett att Pontus blivit trött av dessa piller men inte förrän nu riktigt förstått vad de innebär. Vi sov hela vägen från Naxos till Santorini. Där var vi tvungna att vänta och hålla oss vakna i 4,5 timmar innan flyget skulle lyfta. Vi kommer nog aldrig mer ta ett sånt här piller då man känner sig helt urblåst i hjärnan och benen blir tunga som stockar. Poppe däremot, hade inga större problem och kommer att få knapra såna även i fortsättningen för att slippa kräkas på flygplan.
Så här ser man ut när man går på sjösjukepiller.

Innan hjulen hade lättat från marken var vi alla tre inne i djup koma igen. Detta trots att vi hade flygets värsta familj bakom oss. Curling är bara ett milt uttryck. I den här familjen var det den treårige sonen som bestämde allt! Han kunde dessutom inte prata normalt utan gnällde fram alla meningar i nästan fyra timmar. Som tur var sov i alla fall i drygt två utav dessa. Man kan faktiskt sova fast man har två små sparkande fötter i ryggen. Otroligt.

Framme på Arlanda hade vi den otroliga lyxen av att bli hämtade av Björn och Emma.
Emma sprang och slängde sig i Pontus famn och kramade honom med både armar och ben. Gullegumman.

Emma pratade i stort sett oavbrutet hela vägen ifrån Arlanda och charmade oss med sin humor.

     
Familjen Asplund hade saknat Poppe och ville gärna att han skulle komma över på en gång.
Vi två åt en god middag och somnade ovaggade och sov i 12 härliga timmar.

Vi återkommer senare i veckan med filmerna från resan.

Imorgon börjar vi jobba igen. Ja, vad ska man säga om det…