Lost and found

För andra gången i vårt liv steg vi på ett KLM-flyg till Schiphol, Amsterdam. Förra gången var i december 2000 då vi mellanlandade i Amsterdam och flög vidare till Singapore. Pontus första resa någonsin. Den här gången valde vi att stanna i Amsterdam.

På flyget hamnade vi framför ett tjejgäng med en killgäng bakom sig. De kände inte varandra innan men blev väl bekanta med varandra under resan. Ljudnivån var hög men de var glada och då var vi också glada.

På flyget serverades trekantsmackor. Vi var lite skeptiska då det stod att den ena smörgåsen skulle innehålla lamm men det smakade bara salami och var jättemumsigt.

Flygvärdinnorna fick springa benen av sig för att förse kill- och tjejgänget med Heineken. Vi njöt av att vårt vin var kallt till skillnad från vinet som brukar serveras på Ryanair. Det är nämligen pissljummet.

Väl framme på Schiphol hoppade vi på tåget för att åka mot stan. Billig transfer, kanske för att resan bara tog 15 minuter. Bara EUR 5,10 för oss båda.

När vi steg av på centralstationen blev vi snart varse att Amsterdam inte är en lätt stad att hitta i. Alla gator går runt i en cirkel och det är kanaler som rinner åt alla håll. Fast vi hade kartan i högsta hugg blev vi till slut tvungna att fråga en snäll man om vägen.

På vägen passerade vi massor av mysiga uteserveringar.

Och kanalbåtar.

Framme på vår gata möttes vi av en trevlig holländska som släppte in oss i vår lägenhet. Hon ville självklart ha betalt och Åsa tog fram plånboken. Nej, den var borta!!! Panik! Lill-Åsa fick ta över betalningen och den sociala kontakten medan Åsa slängde sig över internet för att hitta numren för att spärra sina kreditkort.

När lugnet lagt sig lite och vi vant oss vid tanken att plånboken faktiskt var borta, kändes det som att det var läge att äta något litet och ta en bärs. Vi hittade en gammal genuin pub ett stenkast från lägenheten. Patatas bravas och en Heineken Extra Cold satt som en smeck. Lill-Åsa tycker dock att ölglasen är i det minsta laget. Tre undebara klunkar.

Det ser ut som man har föreställt sig. Väldigt mysigt och väldigt många kanaler. Det man också slås av är att alla pratar väldigt bra engelska.

Alla cyklar i den här staden.

I Amsterdam bygger man på höjden. Ingenting för dåliga knän alltså. Det här är vår lägenhets första trappa av tre.

Åsa står här första våningen och tar på sig nylonisarna. Telefonen ringde då och i andra änden var en jättetrevlig tjej som berättat att hon hittat Åsas plånbok på tåget! Hon var på jobbet i Haag men hon kommer att svänga förbi vår lägenhet senare ikväll. Halleluja, vilka människor det finns! Pengarna var borta ur plånboken (EUR 70) men vad gör det när man får tillbaka allt man har kärt i plånboken. Vad ska man ge henne som tack för att hon först ringt till Mastercard för att få numret och sen åker hem till oss för att lämna över den? En kram, en flaska vin , en ask Merci eller kanske ett löfte om att få vara med på vår blogg? Fortsättning följer.

På andra våningen sover vi och tydligen duschar vi där också. Annorlunda.

På tredje våningen skulle Gunilla ha sovit som en prinsessa men hon valde att stanna hemma för hon ville se Eurovision Song Contest.