Utan jobb. Igen!

Lill-Åsa skriver

Onsdag

Idag blev arbetsdagen mycket kort. Endast 20 minuter faktiskt. När jag kom klockan 09.00 ville Rose ha ett lite möte i konferensrummet. Redan då förstod jag var som var på G. Mycket riktigt går företaget minus och de har de gjort under hela min tid där. Jag tyckte ju från början att det var konstigt att anställa mig när siffrorna dalade, men det var ju inte mitt beslut att ta och kanske ingenting som man tar upp under en arbetsintervju. Jag förstår inte riktigt hela branchen heller, men tydligen har företaget jag jobbade för förlorat det största avtalet med organisationen som förser företaget med helgsjobb, vilket är typ den största inkomsten. Cate fick stanna kvar, logiskt nog då hon varit där i 3 år, men bara 1 dag i veckan. Jag tror inte någon direkt kan leva på att jobba 1 dag i veckan, så det blir nog bara chefen kvar. Eller så lägger hon ner helt.

Den här bilden tog jag på väg till jobbet.

Och den här 20 minuter senare, på väg hem från jobbet. Det var ju soligt och fint i alla fall.

Ja, nog börjar jag tröttna på att söka jobb allt, men det är inte mycket man kan göra. Jag började kolla på jobbannonser redan i måndags, men inte därför jag kände på mig att det här skulle hända utan att jag var så jävla trött på att få skit för saker som jag inte har gjort och att chefen ljuger konstant för att hon ska skydda sin rygg. Sådan saker händer flera gånger i veckan, men i måndags var hon helt jävla omöjlig. Ett klassiskt sådant exempel är i måndags och arbetsdagen är slut. Jag kopplar alltid över jobbartelefonen till jobbmobilen och lämnar över den till henne. Om hon är upptagen kan hon be mig koppla över den till hennes mobil så hämtar hon upp mobilen senare. Det förutsätter ju förstås att hon svarar i sin mobil. Jag började ringa henne strax före 17.00 utan att hon svarade. Efter en kvart var jag verkligen sugen på att gå hem så jag smsade henne och sa att jag hade mobilen med mig, då jag inte ville koppla över den till hennes mobil eftersom hon ändå inte svarar i den. 17.20 ringer hon och ber mig gå tillbaka till kontoret med telefon då hon har försökt ringa mig i 20 minuter. Jag har gått med telefonen i handen i 20 minuter och hon har definitivt inte försöka ringa mig. Självklart gick jag inte tillbaka med mobilen utan kärringen fick komma och hämta upp den på vägen.

Idag har jag börjat jobbsökandet igen. Redan efter en timmes jobbsökande ringde en trevlig kvinna och undrade om jag verkligen var intresserad av jobbet då det låg i Narrabeen. Jag visste inte ens var det låg men det visade sig vara 3 mil norrut. Om vi hade haft bil hade det fungerat, men det var inte heltid och det skulle ta mig en evighet och tre bussbyten att ta mig dit. Det var typ samma jobb som jag har nu men det gällde att coordinera sjuksyrror. Tyvärr var det ganska dåligt betalt också. Nästa gång vill jag ha ett normalt jobb med trevliga ärliga människor. Är det verkligen att begära för mycket?