Åsa skriver och Lill-Åsa har ritat och sitter i bakgrunden
Som ni vet har ju jag ganska nyss börjat på ett nytt jobb. Ända sen starten den 5 oktober har jag känt att dialogen med chefen har känts lite sådär. Han är kompetent som tusan och en person som man ser upp till rent professionellt. Det är på den sociala biten som det skiter sig. Livet är för kort för att ha söndagsångest och lite ont i magen när man tänker på jobbet. Det som är så tråkigt är att jobbet i sig egentligen är mitt drömjobb men vad spelar det för roll om man inte kan vara sig själv på jobbet.
Han får mig att känna mig ganska liten…
Så i onsdags sa jag helt enkelt upp mig. Lite wild and crazy sådär och både chefen och grundaren av bolaget blev nog väldigt paffa.
Jaha så kan det gå och nu är jag självklart på jakt efter ett nytt jobb. Igen! Känns som att jag kan det här med jobbsökande vid det här laget. Men jag har några spår på gång redan och hoppas ha någonting klart innan vi drar till Thailand. Håll gärna en tumme eller två. Eller ge mig ett nytt jobb :)
I fredags tackade vår stationära dator för sig och ville inte leva längre om den inte fick formatera om hårddisken. Iiiiii. Allt är alltså borta. Puts väck. Finns inte mer. Alla foton är borta. Som tur är har vi bränt de allra flesta fotona på CD-skivor men ni som fortfarande väntar på att Lill-Åsa ska blogga om den senaste resan till Sälen, kan glömma det.
I lördags morse ringde telefonen 07.40. Efter mycket förvirring och lite puls svarade Lill-Åsa och det visade sig att hennes kollega Göran var sjuk och att hon behövde åka in och jobba. Passade perfekt då hon behöver fylla på med komptid inför den sista veckan i december. Nu är det bara tre timmar som fattas.
Medan Lill-Åsa var på jobbet satt jag vid datorn och installerade alla program på nytt och förde tillbaka alla foton. Det tog en stund.
Klockan 15.00 när hennes arbetsdag var slut tog Lill-Åsa bussen över Västerbron och njöt av solnedgången.
‘
För några timmar sedan ringde Mia och ville prata med Pontus. Hon hade lite dåliga nyheter och berättade att deras undulat Skruttis hade trillat av pinn. Bokstavligt talat. Skruttis har funnits med sen 1998 och är ju en självklar familjemedlem så idag tänker vi på alla i familjen Asplund lite extra och hoppas att begravningen blir fin.
4 kommentarer:
Oj vad modigt att säga upp sig! Som den trygghetsknarkare jag är skulle jag aldrig våga säga upp mig, bara sådär!
Håller självklart tummarna!
Hej på er!
Lilla Åsa och Långa farbrorn...
Vad vore livet utan lite spänning, magont och söndagsångest kan man helt klart leva utan. Bra gjort gumman, vi håller alla tummar och tår. Helt säker på att detta kommer bli så bra.
Thailand ska ju vara en dröm och inte en flykt från ett hemskt jobb.
Åh vad tomt det ska bli för dem utan Skruttis. Tänker på er allihopa i familjen Asplund.
Trist med datorn. Hua sånt är aldrig kul. Vi har faktiskt haft rätt tur men så är ju Micke manisk på att lägga minst dubbla kopior på alla foton utspridda på olika datorer. Skönt att ni hade bränt allt. Lite läskigare i Thailand dock då ni kanske bara har en dator med er.
Nej, måndagmorgon med svalare temperaturer. Just nu 20 graders skillnad mot igår. Vi vaknade alla bakis idag, kanske inte så mycket pga vinet från igår utan bara av värmen. Men det var en häftig upplevelse!
Stor kram och lycka till i veckan!
Puss
Hej Svejs!
Jag säger som Anna, Thailand skall vara en dröm och inte en flykt från ett jobb du inte gillar. Livet är för kort för sådant, säger en kaxig liten Eva som tycker du är jättemodig och DUKTIG som sa upp dig.
Hållar tummar och tår för att du får ett nytt jobb, vilket jag är säker på att du kommer att få.
Stor kram!
Eva
Och sväris håller så klart alla fingrar och tår att du snart har en ny arbetsgivare,
Kram Karin
Skicka en kommentar