Mopedkungen

Pontus var lite småsugen på att komma iväg in till stan igår kväll eftersom vi hade lovat att han skulle få prova på att köra lite solomoppe.
Vi åkte till Villa Kellys välbekanta kvarter där han fick köra helt själv på gården.
Vi kan konstatera att han är naturbegåvning men vi vuxna var rejält nervösa och vågade inte andas under de fyra minuter han körde runt.

Efter denna totala syrebrist åkte vi vidare för att äta middag. Det blev mexikansk på Picasso.

Som vi skrivit om tidigare har Picasso världens godaste Frozen Margaritas. 
Det var en väldigt varm kväll och inte en vindpust. Då är det bra med drinkar med is i.

Vi hade lovat svenskan som vi mötte på färjan att vi skulle komma förbi på Tha Katso och självklart höll vi det löftet. Kostas som vi lärde känna för två år sen jobbade inte kvar men vi pratade en lång stund med ägaren, Dimitri som förklarade att Kostas numera jobbar som servitör på en taverna i Agia Anna. Vi hade en lång och intressant pratstund med Dimitri och fick bland annat veta att ovanpå Tha Katso ligger Naxos tingsrätt. Gulligt! Vi har tidigare reflekterat över att det kommit ut poliser från den dörren och nu förstår vi varför.

På vägen hem svängde vi förbi Agia Anna och sökte upp tavernan där Kostas nu jobbar. Vi lovade ju trots allt honom för två år sen att vi skulle söka upp honom när vi kom tillbaka till Naxos. Han blev att jätteglad över att se oss och kindpussarna haglade. Han såg sliten ut men tydligen jobbar han 17 timmar om dagen under sommarsäsongen.

Idag stod bad på Plaka på programmet. På vägen dit stannade vi på en tom parkeringsplats där Pontus fortsatte sin övningskörning. Passar utmärkt att göra med hyrmoppar…

På stranden hittade vi en guldplats i skuggan under ett stort träd.

Gunilla som visade sig vara värsta badkrukan kröp upp i ett träd och njöt av livet. Hon hade så bråttom att hon inte ens hann få av sig hjälmen.

Lite tid för strandtennis blev det också innan det började lunchkurra i magarna.

Första lunchstället vi valde var inte så harmoniskt. Skrikiga barn och högljudda gubbar. Dessutom hade de ingen meny och dagens rätt var kanin.

Vi lämnade därför bordet och en snopen servitör. Pinsamt, men vad ska man göra. Semestern är för kort för att äta kanin.

Vi åkte en bit till längs Plaka och hittade ett mer harmoniskt ställe.

En helt kaninfri lunch blev det som smakade fint.

Vi körde sen mot Prokopios och Poppe tog en poolstund medan vi slappade under ett träd på stranden.

Ingen kokt get, tack!

Innan det var dags för att gå ut på middag skrev Pontus en sida i sin dagbok. Det är ju inte direkt så att han gör det frivilligt men det är inte helt fel med lite skrivträning även under sommarlovet.
Under tiden satt vi i poolbaren och drack ett tokäckligt vitt (pissgult) vin.

Efter att vi inte lyckats med att dricka upp vinet gick vi efter stranden ner mot "den bästa grekiska maten på Naxos" enligt Lotta på East West.

Solen höll precis på att gå ner. Ett helt fantastiskt ljus.

Vi blev alla väldigt kära i denna lilla varelse.

Imorse när vi steg utanför dörren kände vi att temperaturen stigit ett antal grader. Termometern visade hela 35 grader. Poppe är inte alltför förtjust att åka vespa längs slingriga vägar på branta bergssidor så han avböjde därför att följa med. Efter en sen frukost lämnade vi därför lunchpengar till honom och slängde oss på vesporna.

Efter en bit passerade vi en typ av parkeringsficka som nu hade fått en sevärdhetsskylt som inte tidigare har funnits där. Vi ville ju inte missa något så vi backade tillbaka vesporna och läste. Tydligen skulle det finnas vattenledningar från långt före när Mr Jesus levde, bara 50 meter längre fram…

…och här är de. 11 km vattenledningar gjorda i keramik som ska har gått ända ner till Naxos stad för mycket länge sedan.

Vi har många gånger åkt förbi en kyrkogård som ligger högt upp och precis i en skarp kurva. Idag kände vi att det var dags att vara lite kyrkliga så vi hoppade av mopparna och gick trappstegen upp mot kyrkogården. Här vill vi båda ligga när det väl är dags att trilla av pinn.

De som ligger här har en helt fantastisk utsikt. Inte för att de kanske direkt kan njuta av den men besökarna kan ju det i alla fall. Varje gravsten har ett litet skåp med glaslucka där det står ett foto på den som dött. Känns personligt på något vis.

        
Sedan åkte vi på vätskepaus i Kinidaros.

Vi satte oss bland avslappnade greker och njöt av en gudomlig frappe och en Amstel som var så kall så att läpparna höll på att frysa fast i glaset.



Vi satt en bra stund och njöt av att studera vardagslivet i denna by. Den här lille killen satt länge för sig själv i skuggan i busskuren och bara existerade. Ganska skön sysselsättning i värmen.

Vi blev inte så sugna på boiled goat utan åkte vidare i jakt på lunchställe.

Förra gången vi var här hittade vi en jättemysig by där de höll med vintillverkning för fulla muggar. Vi ville hitta dit men kom inte alls ihåg vad byn hette. När vi kom upp till den här utsikten insåg vi att vi hittat rätt. Lycka!

Vi njöt av lunchen i den lilla sömniga byn innan vi slingrade oss nerför de branta backarna tillbaka mot Prokopios.

Bird poop

Vi var mycket spända på att se om de skulle känna igen oss på East West, där vi hade bestämt oss för att äta kvällens middag. Vi parkerade våra moppar under ett lummigt träd i skuggan precis mittemot Mike’s Bikes, gick sen och tog ut pengar på torget och sen gick vi mot tvärgatan där East West ligger.

Jorå, visst kände de igen oss allt. Lotta verkade uppriktigt glad och önskade oss välkomna tillbaka. Hon frågade hur vår australienresa hade varit och sen kom hennes man och sa "Hi Pontus". Mycket imponerande, vilket minne! Under kvällen hann vi prata massor med Lotta om deras vinterresa till Bali, Lombok och Borneo. Vi pratade också om Thailand och fick en hel del tips inför vår kommande långresa. Dessutom kände hon en tjej som ska gå i svenska skolan samtidigt som Pontus.

Vi beställde fördrinkar och åt de goda prawn crackers som vi längtat efter. Pontus slängde sig över korgen.

Här har vi alla de trevliga på East West. Från vänster Ian, Lotta (som är gifta och äger stället) och den trevlige tredje killen som vi inte har namnet på men som är engelsman. Så han heter säkert John.
Eller kanske Edward. Charles är ju också ett alternativ.

När vi skulle gå tillbaka till mopparna under det lummiga trädet fick vi en liten överraskning. Skit! Varenda pippi i trädet måste ha fått en släng av fågelinfluensan. Åsa och Poppes moppe var så nedskiten så vi fick rulla den över vägen till Mike’s för att få den avspolad.

Som vanligt är det aldrig något problem när man kommer till Mike. Han bara skrattade gott åt vårt lilla missöde. Mike är mannen i den grå tröjan i mitten. Till vänster sitter hans fru och därinne i butiken springer hans son som han kallar för The Maffia. Mannen till höger är grek och heter säkert Dimitris, eller kanske Nikos. Eller Yannis.

Med skitrena moppar åkte vi hem till Prokopios där vi tog en drink på Anna’s bar. Anna tog fotot. Det var inte så att det var kallt igår kväll. Lill-Åsa och Poppe hade bara glömt att ta av tröjorna efter moppeturen hem.

Det här är vad som händer om man åker moppe i bergen i brottarlinne utan solskyddsfaktor. Som vi brukar säga, är huvudet dumt får kroppen skylla sig själv.

Varje morgon kokar vi ägg till frukost. Vi har kliat oss i huvudet i vår ansträngning att räkna ut vad symbolerna på vredet betyder. Förutom de två svårtolkade tecknen finns även ett streck längst ner och ett G. Vadå G? Galet varmt? Ganska varmt?

På tal om galet. Hur galet snygg kan man bli i en hjälm? ;)

Dagen har tillbringats i Agia Anna. Det är ju en liten tradition att man måste fråga om man ser smal ut på fotona som tas (eller hur, Marie?) När Pontus frågade om han såg smal ut kan vi bara hålla med.
När vi hade legat en dryg timme och ingen kommit och tagit betalt och det dessutom började bli dags för lunch, småsprang vi därifrån för att slippa betala. Pontus börjar ju vilja ha en egen solsäng numera. Han ryms ju inte direkt i fotänden längre och då är det ju extra nice att inte behöva betala.

Lunchen intogs två meter från våra gratis solsängar.

När Pontus ätit upp blev han sugen på att söka upp the donut-man så han gick hela Agia Anna och Prokopios bort medan vi tog mopparna tillbaka till hotellet. Där lästes det böcker under parasollet till ljudet av två killar i 17-årsåldern som pratade högt och mycket på ett obegripligt språk. Vi tror kanske att de pratade flamländska.
Eller var det kanske urdu?