Idag fyller Pontus 14 år och det började firas redan imorse med frukost och paket på sängen. Vi skonade gossebarnet och sjöng bara början på Ja må han leva.
Som sig bör så fick han välja vad som ska intas ikväll och han vill att vi ska hämta mat från Korfu. Mycket bra val som på så sätt inte behöver laga mat en vardagskväll!
Vi ser fram emot att få överlämna fler paket, äta och mysa tillsammans!
Hipp hipp hurra för Poppe som fyller 14 idag…
Efter lite hemmamys med vin (Campari och juice för oss vuxna…) och tilltugg gick vi till en pizzeria som vår vän Gisella hade rekommenderat. De kan det här med att göra pizzor, italienarna.
När vi vaknade på lördagsmorgonen hade det sluta regna.
Kolla in utsikten från takfönstret i vårt rum!
Fabio hade lovat att hämta upp oss i god för att köra oss till tåget. Han skulle komma 09.40 men kom inte förrän 10.05 och tåget skulle gå från Colico klockan 10.16. Ni anar inte hur fort man kan få in åtta brudar i en van. Fabios högerfot var väldigt tung hela vägen och vi bredsladdade in utanför järnvägsstationen precis när tåget rullade in på perrongen. Medan Eva (vår kassör) köpte biljetter blockerade vi tågdörren.
Vi hann! Helt magiskt!
Efter en resa på 1,5 timme genom fantastiska landskap var vi framme i Milano.
Med kompassen i högsta hugg ledde Åsa (tekniskt ansvarig) gruppen söderut. Efter ett tag gjorde sig fysiska behov påminda. Vissa behövde en toalett och andra behövde mat. Andra var bara vinsugna.
När vi nått Duomo-kvarteren var det svårt att hålla ihop en grupp på åtta pinglor. Några ville springa i affärer.
Och några av oss bestämde oss för att kolla in Europas tredje största katedral.
Sen tog vi en sväng i shoppinggallerian, Corso Vittorio Emanuele II. Om man vill shoppa där ska man ha med sig den tjocka plånboken.
Det hade inte vi.
Sedan gjorde sig de fysiska behoven påminda igen. Ben behövde vilas och strupar var torra.
Man kan ju inte åka till Italien utan att äta gelato. Gudomlig.
Ja, ser ni temat. Nästa vätskepaus tog vi två på en bakgata medan de andra sprang vidare i affärer. När vi beställde in dryck bjöd de på oliver, chips och små smarringar. Gratis är gott!
För att slippa gå hela vägen tillbaka till stationen tog vi tunnelbanan. Vi älskar att prova tunnelbanan i olika städer. Det tråkiga med den här tunnelbanan var att Gun (språkansvarig/tolk) blev av med sin plånbok. 100 EUR fattigare. Trots detta behöll hon sitt goda humör och vännen Anna (som förskoleägare, tillsammans med Gun, var Anna ansvarig för att vi hade rätt kläder, kissat och druckit) ställde upp och lånade ut pengar.
En tågresa blir ju roligare om man har något att äta och dricka. Som ni säkert har förstått vid det här laget var vi jätteduktiga på att äta, dricka och kissa på den här resan så Annas ansvar var inte så betungande.
Som ni kanske har läst hade vi lite dåligt med internetuppkoppling under vår resa. Vi är nu hemma igen och tänkte blogga om en dag i taget under veckan som kommer. Först ut är torsdag kväll till fredag eftermiddag.
Efter ett besök på Taco Bar på Vasagatan med den obligatoriska Nacho de Luxe och en Sol, åkte vi mot Skavsta. Vi åkte den nya Ryanair-bussen som kostar 140 spänn för två personer, tur och retur.
Sjukt billigt.
Bussen gled in samtidigt med alla andra och vi sammanstrålade i baren på Connect Hotel. Det blev frågesport och skratt fram till midnatt.
Efter några timmars sömn hoppade vi på flyget. Vi sov i omgångar. Kvinnan till vänster i bild vill vara anonym. Hon hör inte till tjejgänget.
Väl i Bergamo mötte vi Fabio (som var en exakt kopia av ung Maradona)som mötte oss med en skylt som det stod Ricklid på. Han visade oss till hans van och körde oss till Domaso. Fabio kunde inte många ord engelska men det visade sig att Gun var en naturbegåvning på italienska. Vi har ju länge misstänkt att hon nog har lite rötter från något medelhavsland och då fick vi allts svaret att hon nog har påbrå från Italien.
Regnet öste ner hela vägen dit och fönstren var helt igenimmande och dessutom gick resan genom ungefär fyrtioelva tunnlar så vi såg inte mycket av resan
Framme vid huset mötte Sonia oss och berättade att huset är byggt på 1600-talet men är renoverat för ett par år sen. Trappuppgången ser ut som ett museum. Lägenheten blev ingen besvikelse. Den visade sig vare ännu finare än vad vi sett på internet när vi bokade den.
Här bodde vi.
Vi var svinhungriga och slängde i stort sett bara in väskorna och gick ut på stan. Vi hade blivit tipsade av Sonia om en bra restaurang men stället som låg precis innan såg mycket mysigare ut så vi valde att äta där i stället. Ett val som inte skulle ångra.
På bilden ser ni Gisella och hennes storebror. De äger stället och var starka personligheter båda två. Gisellas engelska var lite tveksam men hon pratade italienska med oss och gestikulerade så att vi ändå förstod. Otroligt varm och charmig person. Hon tryckte upp sina stora tuttar i ryggen på oss när hon serverade och hennes brors händer placerades på både magar och midjor. Så fort Gisella fick chansen slog hon sig ner vid vårt bord och ju mer vin vi fick i oss desto bättre blev vår italienska.
Hela gänget plus brorsan.
Efter fyra liter vin gick vi vidare mot affären och köpte lite mer…
Vi köpte även ost, oliver, charkuterier samt frukost.
Byn ligger nära de vackra bergen och vi ser fram emot att få se staden i solljus. På fredagen regnade det nonstop men det skulle bli bättre redan på lördagen.
Här går vi hem i regnet med spritkassarna.
Visst kan man se att solen spricker igenom. Om man är otroligt optimistisk.
Här är gränden vi bor på.
Eva är på väg upp mot lägenheten för att packa upp spriten innan det är dags att dricka upp den.
