Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 2, sjukgymnastik

 

När jag så då äntligen lyckats somna igen fick jag sova i hela två och en halv timme. Klockan 06.00 kom den snälla nattsköterskan, som aldrig sov, för att ta bort katetern (gör det ont???) och en utav de två nålarna som jag hade på mina händer. Jag hade lyckats trasslat mig i både droppet och katetern så det hade blivit stopp, men det fixade sköterskan. Varken borttagandet av katetern eller nålen i vänsterhanden gjorde ont att ta bort. Skönt att bli av med. Det var inte förrän sköterskan gick som det gick upp för mig vad det innebar att jag inte länge var kopplad till en kisspåse! Paniken började smyga sig på mig när jag, som ateist, började be till Gud om att inte bli kissnödig den närmaste veckan.

Klockan 08.00 kom en hurtig sköterska och frågade om jag ville gå ut och hämta min frukost själv??? Skulle inte tro det! Det sa jag, som väluppfostrad, naturligtvis inte till sköterskan utan bad henne snällt istället att komma in med den.

Efter frukosten tyckte samma sköterska att jag skulle gå och kissa. Jag var inte riktigt inne på samma bana då jag nu var lite inne på att sätta rekord på hur länge jag kunde hålla mig. Två dagar eller kanske tre... Systern var dock envisare och vann kampen. När jag efter mycket möda och stort besvär lyckats ta mig upp på benen låg inte toaletten mer än ca sju meter bort men det kändes som ett helt marathonlopp. Jag lyckades ta mig till toaletten och tillbaka utan att varken snubbla på rocken eller svimma, även om det var på fjärtens rand med svimmandet. Vilken tur att de där sköterskorna pushar på en, annars hade jag nog fortfarande legat kvar på sal 3 med urin sprutandes ut ur öronen.

Vid 10-tiden kom Göran Persson och hälsade på. Han beättade att de hade plockat bort 1 kilo livmoder täckt av myom (bläää) och att allt hade gått jättebra. Han tyckte att jag såg pigg ut och att om jag forfarande var pigg imorgon så skulle jag få åka hem.

Vid 11-tiden började min smärta stiga på en skala, som de använder sig av på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men man ska poängsätta sin smärta från 1-10 där 10 är typ föda-barn-smärta. Jag har ju aldrig fött barn men jag har förstått det kan göra lite ont. Jag hade bedömt mig själv som en 2:a från uppvakningen tills nu, men nu började då siffrorna stiga i en rasande fart. Sköterskan förklarade att det var ryggbedövningen som börjat försvinna. Ohh joy!

När jag var uppe på en sexa i samma skala kom sjuksyster in med några smärtlindrande. Med sig hade hon en sjukgymnast som i all vänlighet ville visa mig hur jag ska resa mig upp ur sängen de närmsta två månaderna, och lite andra små tips. Det är inte smärtfritt att ta sig upp ur sängen när man redan ligger på en sexa på den skalan, kan jag upplysa om.

Precis när värktabletterna började kicka in och jag började känna mig som folk (någorlunda i alla fall) kom min storasyster Marie på besök. Mycket trevligt! Med sig hade hon också en STOR chokladkaka och en bra resetidning.

Det är alltid trevligt att få besök och speciellt när besökaren sitter på så mycket kunskap. Min syster Marie är nämligen sjuksköterska och då kan man fråga alla de här korkade frågorna som man annars aldrig vågar fråga eller inte riktigt fattar. Hon är ju liksom släkt med en, så hon måste ju tycka om en ändå. Det här med anatomi är svårt. Mycket svårt till och med. I min värld har man en mensblåsa, en menstarm, äggstockar och några andra lösa delar. Detta förutsätter att man är kvinna förstås. Doktorn har helt enkelt opererat bort mensblåsan och menstarmen, men lämnat kvar äggstockarna (för annars kommer jag att utvecklas till en man, och det ville jag inte.) Förut (i min värld) har ju ägget åkt ner till mensblåsan och poff så får man mens, men vart fan ska ägget ta vägen nu? Jag blev lite orolig att jag skulle ha en massa ägg som flög runt i kroppen och aldrig hittade ut och då kan man ju alltid fråga syster Marie! Svaret, mina vänner är att ägget/äggen resorberas av kroppen. Och simsalabim så har vi lärt oss något idag också.

Sedan kom in lilla fru på besök igen. Efter ett tag ramlade Mamma in också. Snarktanten hade haft hela släkten där under hela dagen, så nu var hon tvungen att sova ikapp. Oj så trött hon var... Vi fick helt enkelt bara prata lite högre, men trevligt hade vi. Jag hade fått höra av alla sjuksystrarna, och även min syster Marie, att när man kan fisa så fungerar tarmarna igen vilket betyder högsta betyg på avdelning 72. Kan man fisa så är man liksom drottning. Jag hade avundats alla som lyckats fisa och fått åka hem. När vi satt och pratade på som bäst började det kännas som ett litet vulkanutbrott i tarmarna, och plötsligt kom en pytteliten fis. Sjuksystern sa att det är väldigt tidigt att lyckas med att fisa redan dag två, så vi blev alla mycket stolta.

Efter att Åsa som var den sista att gå hade begett sig försökte jag läsa några rader, men ögonen gick i kors. Vid 21-tiden började min granne piggna till liv igen och jag insåg då att om jag ska lyckas somna så var det nog en god idé att passa på medan hon var vaken.

Lill-Åsa sover på sjukhus. || Del 1, operationen

 

Då det inte händer ett smack i mitt liv för tillfället och jag antar att ni inte vill att jag ska blogga om handlingen i ”Hem till gården”, så tänkte jag berätta om hur en hysterektomi går till en tisdag i januari 2009. Jag börjar från början...

På aningens darriga ben och något tidig, knatade jag in på avdelning 72, kvart i sju på tisdagsmorgonen och berättade att jag skulle opereras klockan åtta. Då de inte hade några lediga platser för tillfället bad de mig att gå och byta om till operationskläder på toaletten. De hade redan gjort i ordning en påse med kläder i. De kunde ju inte veta vilken storlek jag hade, men de hade chansat på att jag var en rejäl kvinna. Rocken var i storlek XXL och bak-och-fram-tröjan (som tog mig tio minuter att knyta) var inte mycket mindre den. Till det fick man, vad jag tror skulle vara stödstrumpor, men de var lika stora de så de halkade ner. På fötterna fick man sådana där blå skoskydd. Sällan har jag känt mig så attraktiv och sexig!

När jag var färdigombytt förklarade jag för sköterskan att jag var aningens nervös. Jag fick då en liten liten tablett som skulle få mina nerver i styr och en Alvedon i förebyggande syfte. Sedan var det bara och sätta sig i vänterummet och be till högre makter att den lilla microtaletten skulle knocka ut mig. På TVn var det Nyhetsmorgon som under hela tiden pratade om Försäkringskassan. Fy fan så tråkigt och ointressant. Jag fick efter ett tag sällskap av en dam som också skulle in på operation klockan 07.45. Hon satt och grät och hennes man satt bredvid och uppdaterades sig om Försäkringkassan trista situation. Klockan 07.42 satt jag fortfarande och undrade om inte den där lilla jävla tabletten skulle ta och kicka in. Det gjorde den aldrig.

Den gråtande damen och jag gick med sjuksystern mot operationen. Vid det är laget skakade knäskålarna i takt med de snabba hjärtslagen. Dumma dumma lilla piller att inte funka. Jag fick hoppa upp på operatonsbordet på en gång och en jättesnäll narkosskötare, som blev min bästa kompis på en gång, tog väl hand om mig. Han hade också varit och dykt (jag snorklade ju i och för sig) i Barriärrevet, så vi pratade om fiskar medan han satte nålar och andra saker på mig. På det sättet glömde jag nog bort att svimma. Sedan kom narkosdoktorn in och hon hade med sig en kollega som utbildade sig tror jag. De tvättade min rygg med något kallt i typ 5 minuter innan det var dags för en bedövning. Efter bedövningen skulle jag få en spruta in i benmärgen en sk epiduralbedövning. Läkaren, som inte hade lika mycket erfarenhet, körde in sprutan men sedan hittade hon inte riktigt igenom något, som jag inte kommer ihåg vad det hette. Vid det här laget hade jag och narkosskötaren inga fler fiskar att prata om så nu började jag känna mig lite svimmfärdig. Den erfarna narkosläkaren (tjejen i min ålder) hoppade då in och körde in sprutan. Jag blev då tokvarm i rumpan och benen och de hann precis slänga ner mig på opertionsbordet innan jag annars skulle ha svimmat. Sjuk känsla var det i alla fall att inte kunna röra på benen. Sedan var det dags för att få lukta i en mask med en doft som påminnner om bränt gummi samtidigt som de sprutade något schysst genom slangen som ledde rakt in mig. Sedan blev det liksom svart.

30 sekunder senare väcktes jag inne i operationssalen. I min värld kändes det som en halv minut men tydligen hade det gått 2 timmar och 40 minuter. Helmysko känsla. Jag var helt inställd på att ha enormt ont, illamående, halsont och huvudvärk, allt som de hade varnat mig om. Jag vaknade faktiskt med ett leende på läpparna, enormt lättad över att jag fortfarande levde och mådde fint. Min första fråga var vilket typ av ingrepp det blev. Underbara Göran Persson hade lyckats få ut klumpen genom ett bikinsnitt. Dessutom är det inte sådan bikini som jag brukar ha utan en bikini med VÄLDIGT låg skärning, vilket gör att ärret är jättelångt ner. Sedan fick jag ligga på uppvaket i dryga tre timmar utan att lyckas somna om och jag var garanterat den enda som inte sov där. Jag som annars har ett enormt sovbehov. Jag måste ha fått någon typ av narkos-light tror jag. Jag misstänkte, när jag kom från operationssalen, att min fru skulle vara i upplösningstillstånd (vilket hon också hade varit ) så jag ville så fort som möjligt tillbaka till 72:an, så att personalen där kunde lämna lite besked om att allt gått bra. En snäll sköterska kom då fram med en telefon till mig så jag kunde ringa. Jättebra hade det ju varit om jag hade kunnat några nummer i huvudet. Enda numret jag kan i huvudet är hemnumret och till min egen mobil, vilket jag inte hade så stor användning av då.

Strax efter 14.00 fick jag äntligen träffa Åsa och Mamma. Så här glad blev jag då!

De var kvar en bra stund. Åsa kom på den intelligenta idén att jag nog skulle komma att behöva öronproppar då min sovande granne mittöver snarkade VÄLDIGT högt. Min granne hade inga svårigheter att sova. Hon sov i stort sett i ett helt dygn och på nattetid snarkade hon så högt att öronpropparna inte hade en chans och jag var rädd att förstöra mina stackars öron för gott. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Idag när jag suttit och skrivit bloggen så har jag kommit på att den gråtande damen och den snarkande damen nog är samma dam. Tänka sig. Precis innan Mamma skulle gå fick jag något typ av blodtrycksfall och började må riktigt illa . En sjuksyster kom då och sa att det var för att jag inte hade ätit och druckit. Tre gånger sa jag till henne att jag hade druckit en hel flaska med vatten, men hon var inte den typ av sjuksyster som lyssnade, så hon slängde istället fram en bricka mat. Nu fick jag en mer grön nyans i ansikte så min fru, som lyssnar på mig, sprang för att leta efter en spypåse. Lite för sent hittade hon den, och spyorna hamna i mina tofflor som stod på golvet nedanför min säng istället. Vi kallar dem nu för kräktofflorna.

När klockan började närma sig 18.00 och Åsa var svimfärdig av hunger begav hon sig hemåt. Jag försökte läsa, men snarktanten snarkade så högt att jag tappade koncentrationen hela tiden. Ibland lät det som hon just svalt tungan, men tungan var kvar morgonen efter. Vid 23.00-tiden lyckades jag somna för första gången sedan operationen, för att bli väckt av nattsköterskan en timme senare. Hon ville presentera sig och tömma katetern. Men hon var jättetrevlig så det gjorde inte så mycket. Vid 01.00-tiden lyckades jag somna om och en timme senare var det dags för nattmedicinen. Men sköterska var så där jättesnäll igen så man nästan fick dåligt samvete. Stackars henne som inte fick sova alls den natten.

Kerstin

Vår helg är väldigt lugn med väldigt få måsten. Lite TV, lite film, lite läsa och blogga. Åsa har i och för sig kört lite Wii men Lill-Åsa valde att hoppa över det :-)

Det gäller ju att variera ställningarna för att inte få ont. Det här var ganska skönt!

I fredags kom ett blomsterbud med dessa fina blommor minus den gula gerberan närmast kameran.

Blommorna var från Lill-Åsas jobbarkompisar. Lill-Åsa har känt sig så uppmärksammad så en tår kom i ögat. Kan vara sömnbrist, tabletterna hon äter eller så har hon helt enkelt blivit en blödigare person.

I går ringde de från blomsterhandeln och bad om ursäkt för att de glömt att skicka med en nalle som skulle ha varit med i buketten.

Lite senare kom Sofia från blomsteraffären över med den gula gerberan och nallebjörnen. Då kände Lill-Åsa att även blomsteraffären uppmärksammade henne och ytterligare en tår rann på kinden.
Det är nog tabletterna.

Nallebjörnen måste ju självklart ha ett namn och det fanns bara ett namn. En blick på henne så satt det där, Kerstin! Hon är så mjuk och fin.

På eftermiddagen gick Pontus över till Asplundarna och hämtade Spiderman 3 som han fått i julklapp. Kändes som en lagom aktivitet innan middagen.