Vår älskade Maverick ♥

Utav de 1482 blogginlägg vi hittills har skrivit kommer det här att bli det jobbigaste vi någonsin behövt skriva.

I fredags morse ville Lill-Åsa att killarna skulle få gå ut och nosa på vår nya altan på baksidan. De har ju varit innekatter en längre tid så hon trodde att de skulle hålla sig där men de ville ut och lukta på världen utanför.
Morris är ju alltid lätt att få hem då han kommer när man ropar medan Maverick alltid vill stanna ute så länge han kan.

Vi åkte därför till Fat Monkey för en födelsedagsmiddag. Ganska precis när vi kom hem försökte vi locka in honom där han satt på muren som skymtar till vänster i bild nedan. Vi tittade bort i två sekunder och hörde då ett skrik som vi aldrig kommer att glömma. Det var dock kolsvart ute så vi såg inte vad som hände. Vi sprang runt huset med ficklampa och Lill-Åsa fick då se den massiva ormen, som vi tror kan ha varit en pytonorm som låg slingrad runt Mavericks livlösa kropp.

Människokroppen fungerar konstigt i chock och Lill-Åsa började kasta stora stenar på ormen för att den skulle släppa Maverick. Hon hade nämligen redan förstått att Maverick var utom all räddning. Lill-Åsa var så arg så att hon inte ens såg att ormen ställde sig upp och blängde argt på henne. Åsa såg det och höll på att skita knäck.

Åsa sprang då ner till grannarna för att be om hjälp samtidigt som hon skrek av sorg.
Vi fick med oss bästa Anders utrustad med kniv. En stund senare gav dock ormen upp då vi var tre stycken som stod och kastade sten på den.

Vi bar in vår stackars lilla Maverick och vill höll i honom, kramade honom och grät så att det gjorde ont i hela kroppen.

Vi såg till att både Morris och Missan fick komma fram och lukta på honom så att de ska förstå att han inte finns mer.
Vi har foton på det men vi har valt att inte dela det här på bloggen.

Vi väljer därför att visa foton från hans alltför korta liv. Han fick bara bli 3 år och 4 månader.

Här har han precis flyttat hem till oss i Randwick. Han var så rädd, så rädd då de aldrig hade träffat människor när de var riktigt små. Tyvärr går aldrig sån rädsla över har vi fått lära oss av samtliga veterinärer vi har träffat.

Vår speciella lilla kille.

Några dagar senare blev han akut sjuk och fick så hög feber så att han inte ens kunde gå. Tack och lov återhämtade han sig tack vara vår veterinär som snabbt kom hem till oss.

Han var en riktig Åsa-fis.

Hemma på golvet i Bondi.

Han älskade att trampa på mammas mage.

Med brorsan i trappan i Paddington.

På övervåningen vid hans och brorsans fönster i Paddington

Vackrare katt får man leta efter

Goset

Vår vackra panter på muren i Paddington

Det var en tuff resa för killarna att ta sig till Thailand men efter en tid här blev de harmoniskare än någonsin och njöt av att ha sin egen innergård.

Han älskade mat, vår pojke.

Hur vacker kan man vara?

Här ligger han nu och vilar bara några meter från vårt hus.
Vi har varit och köpt växter och blomjord och försökt att göra det fint för honom.

Det har varit en fruktansvärd helg med chock och en hel massa tårar. Igår grät vi i stort sett hela dagen.
Allt känns så overkligt och orättvist. Såna här stora ormar kommer vanligtvis inte så här nära hus så Maverick hade en fruktansvärd otur.
Vi försöker att fokusera på det positiva mitt i alla sorg. Att vi kom hem i tid från restaurangen så att vi hann se vad som hände innan det var för sent. Dock kommer synen med ormen runt Mavericks kropp alltid finnas fastbränd på näthinnan för resten av vårt liv.
Men hade vi kommit hem en stund senare hade han varit borta och vi hade aldrig fått veta vad som hänt honom. Vi är tacksamma för att Lill-Åsa hade sinnesnärvaro att börja kasta sten så att vi fick behålla vår kille och att vi nu har kunnat begrava honom och bearbeta det som har hänt.

Att kasta sten på en så stor orm är nog egentligen livsfarligt men sånt tänker man inte på när någon gör illa någon man älskar. Jävla ormjävel. Ful var den också.

Vi är också tacksamma för att Morris verkar ta det bra och att han faktiskt är sig väldigt lik.

Vi kommer fortsätta att gråta en lång tid framöver men förhoppningsvis blir det mer och mer sällan ju längre tiden går.
Förmiddagen gick ganska bra idag men stället där vi åt lunch hade en katt som var otroligt lik Maverick och Åsa bröt ihop i tårar inför personalen som inte förstod någonting innan vi förklarade.

Imorgon börjar Åsa på att nytt kort jobbprojekt och det kan nog vara bra att hålla sig sysselsatt. Lill-Åsa ska hjälpa till och testa samt måla klart sin tavla.

Tack för alla era fina ord på Facebook, mail och på telefon de har dagarna. Det har fått oss och gråta ännu mer men det är del av sorgearbetet.