En kattblogg

Ja den här kattflocken möter Lill-Åsa på morgonen när det är dags för frukost. När dörrarna öppnas väller det ut katter…

Morris

Ensam kille i hushållet. Världens snällaste katt och vi har nog aldrig fått så mycket som ett rivmärke av honom. Väldigt lugn och han vet nog faktiskt inte ens hur man leker. Han sover mest eller spanar efter ödlor. Ibland jamar han lite feminint och då betyder det att han vill ha lite kärlek. Morris är livrädd för människor han inte känner men vi tycker att vi ser en förbättring.

Morris är en mammagris och har rymt vid ett antal tillfällen när vi har haft kattvakter.

Vi har därför bett vår Saa att bygga ett tak högst upp på planket för att blockera Morris flyktväg. Nu behöver han lära sig att flyga om han ska ta sig över. Det blev också lite känsla av kattfängelse med taket där, men det kan vi leva med. Det dessutom kanske blir lite snyggare när vi målar om huset och allt går i samma färg.
Nu kan vi förhoppningsvis slappna av när vi är bortresta.

Missan

Ja Missan flyttade in när vi flyttade till Lanta. Hon tycker inte om andra katter men hon har lärt sig att acceptera de andra. Med vissa protester. Hon är vår enda utekatt och charmar alla gäster under högsäsongen och hon vill gärna hänga i alla husen där hon är ensam katt. Hon är lite av katternas MacGyver eller kanske Crocodile Dundee. Hon brottas med ormar och andra läskiga djur och har en grymt cool och grym look. Hon är inte just rädd för något, förutom städerskorna. De är skitläskiga. Hon går även under namnet Missovic då hon var en serbisk gangster i sitt förra liv.

Maia

Maia är nog vår keligaste katt och möjligtvis busigaste (om man inte räknar med Millie) Hon är också vår trotsigaste katt som älskar att smita ut när man öppnar ytterdörren och hon är inte lätt att få tag på. Hon busar dock gärna för sig själv eller med småtjejerna för hon blir lätt rädd för Mango och Meya när det blir lite väl intensiv lek. Kanske för att hon blev påhoppad av stora katter när hon var liten. Maia är också lite petig när det kommer till maten.

Mango

Den här tjejen är inte så petig med maten. Hon ÄLSKAR mat. Kanske för att hon bodde i ett soprum innan hon flyttade in hos oss. Hon har en kronisk ögoninfektion med rinnande ögon och täppt näsa.
Mango är en väldigt tuff tjej. Hon är inte rädd för någon. Inte ens för städerskorna. Det ni!
Hon har verkligen tagit sig an småkorvarna och tvättar de ofta och ger till och med upp mat för deras skull. Hon har dock inte en chans mot de små matvraken.
När man lyfter upp Mango är hon som en liten lealös geléboll. Lill-Åsa säger alltid till henne att hon är alldeles lagom tjock och go.

Meya

Meya har bott hos oss sen i januari när hennes förra ägare flyttade till Mocambique.
När hon kom till oss tvättade hon sig hon oroligt och mycket och var alltid helt blöt i hela pälsen av saliv. Hennes svans svängde fram och tillbaka helt okontrollerat och hon hade bitit av all päls längst ut på svansen. Allt det där är nu passerat och hon börjar dessutom bli bättre på att ta emot kärlek. Men lite läskigt är det nog allt fortfarande att bli klappad.
Meya har en helt annan kroppsform än Mango. Hon är bara ett muskelpaket förutom hängmagen som dallrar när hon springer.
Hon tillbringar nästan all sin tid ute på innegården och ligger nära våra blomkrukor och sover. Hennes stora hobby är också att spana efter småkryp.

Mellow

Fluffbollen som nog är vår bildskönaste katt. Mellow och syrran Millie är väldigt olika varandra i personligheten.
Mellow är som tjuren Ferdinand som mest vill sitta och titta på vad som händer. När hon inte kryper upp i knäet och vill ha kärlek förstås. Hon charmar alla, även de som egentligen inte är så förtjusta i katter.

Millie

Vildingen som är överallt. Hela tiden.
När Åsa sitter och jobbar så hör hon sin fru säga “Men snälla Millie, inte igen!”
”Nej Millie, inte där” och “Millie, gå ner därifrån” och ibland även “Men för i helvete, Millie” :)
Men det är svårt att vara irriterad på henne länge med det här ansiktet. Vi försöker vänja henne av med att snutta på örsnibbar och armveck. Vi har sagt åt henne att hon är en stor tjej nu men hon köper det inte riktigt.

Nu känner vi verkligen att sju katter är max. Det är ett projekt med matning och att laga människomat i deras närhet. Det kräver viss projektledning men det blir säkert bättre när småtjejerna blir större.
Nu ska vi bara älska de katter vi har!

Vår nästa blogg skrivs i Brighton nästa vecka. Cheers mates!