Sjukhus på längden och tvären

Lill-Åsa bloggar

Fick ett sms från min storasyster som tyckte vi var dåliga på att blogga. Vi kan bara hålla med. Förbannat dåliga. Just nu kan jag faktiskt skylla på jobbet. Åsa har börjat med någon typ av yoga i ett skitvarmt rum så hon kommer hem sent många kvällar i veckan. Så en pytteliten ursäkt kanske vi har…

Tack snälla Lotta (mammaxtre) för de fina kortet på kungafamiljen. Nu har vi två stycken som pryder vår utetoalett.

Det har inte blivit så värst många AW på sista tiden. Man vill ju liksom hem till katterna. En onsdag för ett par veckor sedan hann vi med en snabb öl innan vi åkte hem.

Det händer mycket på mitt jobb får tillfället. Inte bara är vi mitt i den kliniska examinationen (eller kanske heter det praktiska examinationen på svenska) just nu, utan även en omstrukturering av hela examinationsavdelningen pågår. Från vänster Nicola, som snart ska gå över till den skriftliga examinationen, Marie-Anne, Nas (chefen), Amanda, jag och Alice. Världens bästa team faktiskt.

Den här bilden togs för att ingå i en presentation som var förra torsdagen då hela karusellen startade. Oj så mycket underbara läkare det finns. Man får otroligt mycket beröm och uppskattning. Det är ju trots allt läkarna som gör det svåra jobbet.

Kvällen innan fick vi en natt på lyxhotell precis vid jobbet som en liten extra bonus. Jag vill ju inte sova utan min fru så vi bestämde oss får att killarna skulle få föräldrafritt en kväll. Det var inte ett lätt beslut för oss. Men de har ju varandra…

Vi gick också ut och åt pizza och drack några öl.

I fredags hade jag äran att få vara med på en examination i Randwick. Jag valde barnsjukhuset för jag har haft mest att göra med barnläkarna. Mycket intressant! Först fick vi träffa en 12-årig kille som var där med sin fostermamma. Hans biologiska mamma hade knarkat massor när han låg i magen. Allt var trasigt på den gulliga lilla killen. Det positiva med den tragiska historian är att hans fosterfamilj måste vara den finaste familjen i världen. Fostermamman går fortfarande upp 3-4 gånger varje natt när han mår dåligt. Han hade ofta blåsor i ögonen som tydligen gjorde grymt ont. Vi lekte lite med flygplan och dinosaurusar medan läkarna gjorde sitt. Sedan fick vi träffa en 4-årig tjej som var bland det sötaste jag sett. Hon visste vart skåpet skulle stå om man säger som så, men hon kunde inte gå. Något neurologiskt tror jag kanske att de sa att det var. Vi lekte med en boll och en reflexhammare och en blodtrycksmätare.

I lördags var vi hembjuda till Holmströms på födelsefirande av Anna och Eric. Vi måste ha haft får trevligt får vi glömde helt bort att ta kort. Bilden har jag snott från Holmströms hemsida. Tack för den!

Jag hade ytterligare en upphämtning att göra i Randwick så jag fick avlägsna mig lite tidigt. Här svischar jag förbi gamla bostaden i taxi. 

I söndags njöt vi av ännu en frukost i trädgården. Så förbannat mysigt.

Efter frukosten slängde jag mig in i en taxi och åkte mot flygplatsen. Där hade jag lite tid över och gick in på Kikki.K. Det här är framsidan på en kokbok som de säljer på Kikki.K just nu. Jag kan bara hålla med.

Sedan drog jag 95 mil norrut, mot Brisbane. Jag misstänker att colleget inte har någon speciellt stram budget… Mycket varmt och skönt.

Tyvärr hann jag ju inte se Brisbane utan någon förort där ett jättestort sjukhus ligger.

Jag var lite tidig så det blev en frozen yoghurt i solen.

Det var ganska gulligt i förorten också.

Jag hann med ett par tidigare flyg än vad jag hade beräknat och var hemma redan klockan 20.00. Mycket skönt.

Våra killar älskar att vara ute. På morgonen släpper vi inte ut dem för vi är rädda för att vi inte ska få in dem innan vi ska iväg till våra jobb. Tur att vi har fönster. Det är jättespännande där ute.

Morris i närbild.

Han tycker om att vara nära kameran.

Idag var första dagen på några veckor som jag kom hem i tid. Då är killarna så nyvakna att de knappt orkar sitta upp.

Nu börjar det kännas vårigt i Sydney! Så förbaskat mysigt.

Åsa tar över bloggandet

Jag har inte så mycket att tillägga egentligen. Vill bara berätta om min nya passion. Bikram yoga. En av mina kunder berättade om detta under ett möte för några veckor sen och jag blev lite nyfiken. Jag köpte en prova-på-månad för 39 dollar och har sen dess varit fast.
Det går ut på att man gör samma 26 positioner varje pass i ett 43-gradigt och thailandsfuktigt rum. Svetten rinner på ett nästan komiskt sätt under de 90 minuterna.
Jag är så glad och lycklig att jag äntligen har hittat en träningsform som jag inte gruvar för att göra. Tvärtom, jag ser idag redan fram emot morgondagens pass.

Något jag inte är lika glad och lycklig över att min kollega Matt har slutat. Han och jag har verkligen haft våra duster och han har till och med fått mig att gråta av ilska vid ett par tillfällen. Trots det har han varit ett enormt stöd under mina snart 3 år på Satsuma. Han har fungerat som min tekniska mentor och jag känner mig lite vilsen nu.

I fredags hade vi avtackningslunch för honom och det kändes lite vemodigt. Han sitter bredvid mig på bilden.

Men livet går vidare och jag ska nu försöka adoptera Karen som min nya mentor.

Jo en sak till som har hänt, Pontus var för knappt två veckor sen med i en olycka med en bil. Hans högra fot blev överkörd och hans knä skadat. Polisen kom till platsen och han fick åka ambulans till Sydney Hospital som visade sig vara ett alldeles utmärkt sjukhus mitt i stan. Han har nu en sån stödstövel för att läka frakturen i fotleden. Han behöver dessutom göra en MRI för att kolla närmare på skadan i knäet. Ja allting är det något som händer när man lever på sin longboard så man får bara var glad att det inte var värre.

Snipp snipp

Lill-Åsa bloggar

För två helger sedan tog vi en promenad i vårt nya område. Det var blåsigt men vackert.

När vi kom fram till Watsons Bay tyckte vi att vi var värda lite lunch med denna utsikt. Hit har vi faktiskt tagit både mamma, pappa och Gun på lunch. Även Marie och Magnus har varit här då vi var på en öl kryssning som stannade till här.

Här har de Sydney bästa Fish & Chips.

Den här vintern erbjuder kanonersväder. Vi har ätit vår frukost i trädgården nästan varje helgmorgon sedan vi flyttade hit. Vi tycker det är det mysigaste som finns.

Finkaffe går Åsa ut och köper i sin pyjamas medan jag gör frukost. En knäckemacka och en rostad. Ibland lyxar vi till med en juice också. Katterna får en varsin ostbit och avgudar oss för det. Ibland blir det en skinkbit också.

Vi hade tänkt köpa någon liten solstol eller nåt för pengarna vi fick för våra utemöbler. Men det är ingen akut brådska då vi så sällan använder dem. Istället valde vi att köpa en Pappelinamatta till hallen. Mycket fin tycker vi. Det finns nog fortfarande pengar kvar till en solstol. En pytteliten en i alla fall.

Vi stannade även till på Messina och köpte glass. Den ska vara den bästa i hela landet enligt min glasstokiga arbetskamrat Alice.

Förra lördagen kom Pontus, Oskar och Danielle över på middag. Här är de nyförälskade paret.

Vi grillade hamburgare med tillbehör. Eller Oskar åkte på grillningen som vanligt.

Oskar säger att vi har världens tråkigaste katter. De springer och gömmer sig som om de har sett ett spöke så fort vi får gäster. Det är ju lite tråkigt. Men när vi får gäster som stannar ett tag så har vi fått tips av Donna (veterinären) hur vi ska göra för att vänja dem med folk.

På jobbet är det full rulle just nu. Väldigt roligt och dagarna går galet fort. Jag älskar verkligen mitt jobb och mina arbetskamrater. Mycket skönt efter en tuff arbetsstart här Downunder. En tjej till har fått sparken (tredje på ett år). Henne tyckte jag om och hon kändes duktig tyckte jag. Hon var inte en team-player och lite psyko enligt min chef och det räckte tydligen för att inte klara av 6 månaders provanställning. Där ser man. Vem fan är inte lite psyko. Tur att man är en team-player…

Igår fick vi tråkiga nyheter på jobbet. En professor nere i Melbourne som vi pratar och mailar med dagligen nu inför den kliniska examinationen, dog knall och fall av en hjärtinfarkt. Så konstig känsla att maila med en människa ena dagen och dagen efter finns han inte längre. Ingen varning liksom. Han var den mest underbara lilla professor som dessutom kunde några fraser på svenska efter ett besök till Örebro och Västerås får några år sedan. 56 år blev han. När sådana här saker händer inser man verkligen att läkare och professorer bara är vanliga människor. Alla hamnade i något typ av chocktillstånd.

Så här sitter vi mest på kvällarna. Under en varsin filt med en katt i knät och myser framför TVn. Oftast kryper Maverick upp i mitt knä och Morris i Åsas.

Imorgon kväll kommer veterinären och hämtar våra småkillar. De ska då bli kastrerade och även få HIV-vaccin. Tydligen är det vanligt med katt-hiv i Australien och eftersom de är ute så vill vi ju verkligen inte att de ska få det.

De kommer sova över på djursjukhuset mellan torsdagen och fredagen och det kommer kännas tomt. Vem ska man då klappa?