The drain is just for rain

Tisdag

Lill-Åsa skriver

Igår regnade det konstant. På kvällen var det på nyheterna om översvämningarna runt om i Sydney. Vi misstänker att de kanske inte har jättemånga avloppsbrunnar eller nåt. Fast jag kan intyga att det regnade rejält. Jag är nog fortfarande lite blöt från gårdagen. I Balmain finns det i alla fall avloppsbrunnar.

Idag var det lite lugnare på jobbet. Evelyn satte sig ner och berättade lite om hur sjukvården/hemtjänsten fungerar i Australien då det kan vara ganska bra att ha lite koll. Eftersom hon också ska göra en liten översikt över vad det finns för instruktionsböcker skulle hon göra en tillsammans med mig. Om jag inte fattar har hon troligtvis förklarat det otydligt. Vi körde två punkter som inte var särskilt kluriga sedan var det dags att gå ut med hennes hundar. Jag fick göra vad jag ville, men jag följde med henne ut på hundpromenaden. Lite annorlunda arbetssyssla. Sedan blev det inte några fler punkter och jag tror verkligen inte att jag är fullärd nu. Systemet ser betydligt mycket svårare ut än så. Evelyn är en kvinna med ett sjujävlars temperament så hon går ibland iväg och jobbar och svär lite extra mycket så hon kom nog helt enkelt av sig. Förhoppningsvis kommer vi till punkt tre imorgon.

I en annan paus på eftermiddagen gick jag på en egen liten promenad. Det finns väldigt mycket som jag inte sett av Balmain. Där mellan husen ser man vattnet.

Vädret blev lite bättre på eftermiddagen.

 

 

Till och med solen sken lite på eftermiddagen.

 

Jag var inte hemma förrän strax före 18.00 då jag inte riktigt vågade gå när jag egentligen ska sluta. Jag har börjat kl 09.00 två dagar på raken då det är för mycket att göra på morgonen så ingen kan ta hand om mig. Jag ska komma klockan 09.00 imorgon också och för det är jag mycket tacksam. Efter middagen blev det en sväng till gymmet och idag tror jag att jag slog något rekord i hur mycket man kan svettas. Fy satan. Nu ska jag sätta mig och mysa med min lilla fru framför TVn innan det är dags att gå och lägga sig.

Lill-Åsas första arbetsdag.

Måndag

Lite pirrigt var det allt att gå till jobbet i dag. Skitväder har vi också för tillfället, men det är ju nästan sista dagen på hösten så det får man väl kanske räkna med. Evelyn hade talat om redan från början att jag inte ska räkna med att hoppa direkt in i jobbet utan jag ska få gå bredvid i början. Det kan vara lite frustrerande och speciellt en morgon som denna. Tjejen som börjar klockan 07.00 sjukskrev sig imorse och då fick Evelyn gå dit och ta över hennes jobb. Då blev det ju dock lite svårt att ta hand om mig. Telefonerna ringde konstant och det var riktigt brandsläckarjobb, sånt som jag är väldigt bekant med från mitt förra jobb. Det här stället har dock ett system som de jobbar i som verkar vara väldigt bra. Om man kan det, och det kan ju inte jag än. Jag önskar bara att jag kunnat hjälpa till mer men jag har ju inte ens någon arbetsplats än. Jag ser skitmycket fram emot tills jag kan jobbet. Jag tror att jag kan bli grym på det. Alla tjejerna har olika arbetstider. Hon som är sjuk idag jobbar 07.00-15.30. Klockan 08.00-16.30 jobbar jag (det känns som jag fick den bästa arbetstiden). Sedan har vi en tjej som heter typ Shaina som jobbar 8.30-17.00, sedan har vi Donna (som har jobbat längst) mellan 09.00- 17.30 och sist en tjej som heter typ Kathlyn som jobbar 09.30-18.00. Jag har nog stavat alla tjejers namn fel, men vad gör väl det. De kan ju ändå inte läsa den här bloggen på svenska. Hon som var sjuk kommer jag inte ihåg vad hon hette, men hon är tydligen en slarvmaja om jag förstod det hela rätt. Jag har inte lärt mig några nya svordomar idag men jag har fått höra en hel del bekanta svordomar. Donna bad också om ursäkt för att alla satt och pratade med sig själv och då känns det verkligen som mitt gamla jobb. Oj vad man pratade med sig själv då. Jag tror att det är för att det är så många olika saker som man måste komma ihåg och då känns det fint att prata lite med sig själv. Något annat som jag också kände igen från mitt förra jobb var att många åt vid skrivbordet. Måndagar är alltid värst och ofta stressiga, men det är ju sådan jobb jag tycker om. Jag behövde inte vara på jobbet förrän klockan 09.00 idag och efter några minuter var klockan redan 13.20. Inte konstigt att magen kurrade. När klockan var strax efter 15.00 tyckte chefen att det var dags för mig att gå hem för hon kände inte riktigt att hon hade tid tror jag. Hon frågade om det var okej för mig att sluta för dagen. Det tyckte jag var helt okej. Dagen har gått supermega snabbt och nu vill jag bara lära mig allt väldigt fort.

Som sagt har det spöregnat hela dagen. Här ska man vanligtvis se stan på andra sidan, men inte idag.
 

Här uppe på Darling Street åt jag lunch på Subways. 
 

Jag hade både regnjacka och Paraply, men blev ändå väldigt blöt.
 

Här står jag och väntar på bussen.

 

Det känns väldigt skönt att ha första dagen gjord. Hoppas att det blir lite lugnare imorgon så jag hinner lära mig ännu mer. Men då behöver jag inte ens vara pirrig när jag ska till jobbet.

Skratt är väl ett bra ord?

Söndag

På var gata i stan finns det galet mycket småhundar. Till och med i skyltfönsterna. Den här lilla vovsingen blev jätteglad att se oss när vi gick förbi och svansen gick som en helikopter.

Vi hittade en söt liten affär i Surry Hills som var helt i Lill-Åsas smak. Massor av pennor, kartor, papper och lådor och allt var så fint uppställt. Vi lyckades ta oss ut ur affären och bara ha handlat för 24 dollar. Vad det blev får ni se längre ner i bloggen.
 

Lill-Åsa ska ju börja nytt jobb i morgon som bekant. Lite stirrig är hon. Vi tyckte därför att en lunch på Trinity bar passade bra för att lugna nerverna lite.
 

När vi satt där insåg vi att Lill-Åsa ju snart åker hem till Sverige utan att ha provat vår absolut närmaste bar. Så kan det bara inte få vara.
Sagt och gjort. Vi gick därför till Moore Park View Hotel för en drink.
Det här fotot tog vi för några veckor sen men det är fortfarande samma pub. På den här puben ska servitriserna visst vara lite lättklädda på fredagar enligt Micke. Men som tur var hade de gott om kläder på sig i dag.



Oftast är det killar med lite uteliggarstil som tvättar rutorna på bilarna vid rödlysena. Den här killen ser dock hel och ren ut och vi har sett honom förut när vi gått till Supacenta. Vi tror att han drar in en rejäl hacka på South Dowling Street.

Vi hade full koll på hans business där vi satt inne i värmen på puben.  
 

Det här var det vi köpte inne på den fina pappersbutiken i Surry Hills. Det sitter nu på vår hallvägg. Vi funderade länge på vilket ord vi skulle bilda som skulle kännas som oss och som ska berätta om hur vi vill leva. Skratt är väl ett bra ord?

Vad skulle ni ha valt för ord? 
 

Nu ska vi göra hemmagjord pizza som ska avnjutas med Cola framför en film. När söndagen är som bäst!

Sen vill vi avsluta med att önska mamma/sväris en underbar morsdag!

Inte torr bakom öronen

Åsa skriver…
…fast först av allt vill min fru tacka för alla fina gratulationer!

Arbetsveckan har innehållit både roliga och jobbiga inslag. Det jobbiga bestod bland annat i en av mina kontaktpersoner hos kunden. En socialt mindre kompetent kille (vad fint och sansat jag uttrycker mig, killen är en idiot helt enkelt) som känns väldigt ung och omogen. Hans sätt att svara på mail är under all kritik och han beter sig så oproffsigt att man häpnar. Tydligen har fler haft problem med honom tidigare men inte gjort något. Efter att Matt (min lite mesiga chef) hade tagit upp det med killens chef har han tydligen blivit tillsagd och enligt hans chefen ska han vara ledsen för det som hänt. Det tror jag vad jag vill om eftersom han betedde sig precis lika illa igen efter samtalet med chefen…
Det jag tycker är jobbigast i hela situationen är jag i normala fall när jag haft kundsituationer som behöver hanteras så har jag alltid tagit hand om dessa på egen hand. Så är det inte nu utan min chef ska visst prata med den korkade killens chef. Helt emot mina principer då jag tycker att de som är inblandade alltid ska inleda diskussionen och chefer ska tillkallas i de fall man måste lyfta det till en högre nivå. Jag har ett helt trevligt och sansat tal förberett som jag så gärna skulle vilja hålla för den här killen som uppenbarligen skulle behöva bli lite torrare bakom öronen. En vacker dag…

En annan jobbig sak under veckan var att jag kände mig tokmosig när jag vaknade på torsdag morgon. En huvudvärk som inte ville ge med sig, toppat med lite feberfrossa. Jag vek ner mig efter första intervjun och åkte hem och sov. Kände mig inte helt OK på fredagen men vi hade två möten bokade hos kunden och jag ville inte missa chansen att träffa killen med de icke-torra öronen. När vi träffade hans chef berättade hon att han varit med om en MC olycka dagen innan. Han var dock OK men var inte på jobbet för han var lite omskakad.
Vi besökte sen ytterligare ett av kundens kontor och mötte en tokcharmig man som jag verkligen tror tar jättebra hand om sina konsulter.

När jag kom tillbaka till kontoret hade jag fått ett mail från den omogne som jag var tvungen att hantera. Jag ringde då hans kontorstelefon och då svarade han!! Jag tror att han valde att gömma sig vid sin datorskärm när vi var på hans kontor, den fega skiten.

Det positiva med veckan var förstås den fantastiska nyheten att min fru nu har fått ett jobb. Ett roligt jobb där hon får använda sina erfarenheter från äldrevård och transportplanering. Att det dessutom ger mer klirr i kassan än hennes förra jobb är ju bara en bonus.

Jag tyckte att min brutta helt klart hade förtjänat en blombukett.

Lite bubbelvatten gjorde ju inte heller ont.
 

Lördag

Efter lite datorpyssel tog vi en promenad in till stan. Ingen av oss kände att vi ville utsätta våra kroppar för någon riktig träning så en promenad i hyfsat tempo kändes helt rätt. Att sen målet för promenaden skulle vara en lunch gjorde att promenaden kändes ännu mer njutbar.

När vi kom ut på Oxford gick vi österut mot Paddington. Det finns väldigt många små och charmiga (läs dyra) butiker längs hela vägen. Den här säljer helt fantastiska tårtor.
 

Min fru hade koll på att det fanns en mysig bar där hon kunde se oss äta lunch. När vi kom dit fick vi tänka om för just idag var det något som liknade loppmarknad där inne i stället. Helt fullt av shoppingsugna tjejer som ville fynda. Bland annat hörde vi två tjejer som pratade svenska och det var inte igår.
 

Jag är lite svag för skyltarna i Australien då de ofta är både charmiga och fulla av värme.

 
Vi fortsatte vår spaning efter ett mysigt lunchställe.

Så hittade vi stället. Paddington Inn. På fotot ser det ut som vi var ensamma där men det var faktiskt fullt av folk på andra sidan. Själv ser jag ut som en tant med handväskan under hakan för säkerhets skulle.

 
Vi har funderat lite på om Pontus är välkommen på barerna här och det verkar OK om han har med sig en ansvarsfull vuxen.
Var i h-vete ska vi hitta en sån…?

På vägen hem gick vi bara och njöt av alla fina hus och mysiga kvarter. Vi tog en annan väg hem från stan idag. Den stora gatan som går mellan vårt hus och Moore Park heter South Dowling Street och det är en väldigt trafikerad gata som är tämligen omysig men den går hela vägen upp till stan och i den änden visade sig den vara väldigt rofylld och charmig.

Jag tittar nog på något mysigt hus skulle jag tro.
 

Inne på en sån där liten gata skulle man ju kunna bo.
 

Efter ett tag kom vi fram till den mindre mysiga delen av denna gata och härifrån ser man bron som går över vägen till Moore Park som vi brukar gå över när vi ska till Centennial Park.
 

Vill ha ett sånt där hus.
 

Vädret blev bättre och bättre under vår promenad.
 

Ni känner väl till den onda cirkeln? En öl leder till behov av en toalett och de rackarna finns alltid på en ny bar.
Här njuter vi av nästa på Cleveland Bar och då är det inte långt kvar till hemmatoaletten.
 

Ljuset som uppstår när solen står lågt på himlen är jag alltid lika svag för.
 

Vi behövde komplettera lite inne på Coles och passerade då denna konstigt sittande hund. Har ni sett någonsin sett någon hund sitta på det här viset förut?
 

Frun ligger på spikmattan (som vanligt när jag bloggar på lördagar) och nu ska det lagas mat.

Njut av den sista lördagen i maj!

En före detta hemmafru

En jävligt bra fredag

Evelyn hade ju sagt att hon skulle höra av sig idag och det skulle ske någon gång efter lunch. Typ på eftermiddagen. Jag tyckte det lät som en väldigt lång väntan så jag började med en promenad till parken. Skulle jag få jobbet har jag ju inte tid med att springa i parken i fortsättningen. Jag hade också ett uppdämt behov av färger. Jag tror att kakaduorna också var glada för solen idag. Massor av glada kakaduor.

En fin allé tycker jag.

Jag gick förbi sköldpaddesjön för att berätta om de jobbintervjuer som jag haft i veckan. De var nog lite småsura för att jag inte varit där på hela veckan så de kom inte ens upp till ytan.

Mitt emellan träden är det ett litet flygplan. Svårt att tänka sig att jag sitter där om en dryg vecka. Inte just i det flygplanet, men ett liknande.
 

På onsdag börjar vintern här i Australien. Jag känner mig inte så orolig för att den ska bli lika kall som fjolårets vinter.

 

När man går över den här bron är man snart hemma.
 

Jag hoppade in i duschen på en gång för Åsa hade en känsla av att Evelyn skulle ringa tidigare än vad hon sagt. Tur var väl det för jag hann knappt ur duschen när jag såg hennes nummer på displayen. Det är det första jobbet jag fått spritt språngandes naken. Hon började med att fråga hur det gick på intervjun igår. Jag berättade att det hade gått bra men att det inte klickade som det hade gjort med hennes jobb. Evelyn var väldigt tacksam för det och frågade om jag fortfarande var intresserad. Hon sa att de andra tre sökande som hade varit kvar på slutet också hade bra CV’s men det hade bara klickat med mig. Är inte det lite roligt att det klickade för både mig och dem. Jag kommer att få lön varje vecka (det är lite annorlunda här), och jag kommer att tjäna 4000 mer i månaden än vad jag gjorde på mitt förra jobb. Jag som faktiskt nästan hade gett upp hoppet och var beredd på att söka jobb på Subways.

När jag var på den första intervjun ville de veta att jag kunde tolerera svordomar och att jag var okej med att de bjöd på lite alkoholhaltiga drycker ibland på fredagseftermiddagen eller andra festliga högtider. Just nu var de inne i en Champagnefas. Jag känner att jag kan leva med det. Ni kanske förstår varför det klickade? Stället som jag ska jobba på ligger som sagt på en halvö. Det tar ca 15 minuter med färja från stan, men jag kommer ju för det mesta åka buss. När vi var här för några år sedan åkte vi färjan hit och det är en fin tur. Jag ska nog lyxa till det ibland och ta färjan också.

Precis nu när jag satte igång med bloggandet ringde tjejen från bilföretaget där jag var igår på intervjun. Hon visste ju om att jag skulle få besked idag så hon ville veta hur det hade gått. Hon lät lite besviken men gratulerade mig hjärtligt i alla fall. Tänk att jag ska få så dåligt samvete för allt. Stackars henne. Nu satt hon i över en timme i intervju med mig helt i onödan. En timme hon aldrig kommer att få tillbaka.

Men nu skiter jag i det. Min fru är på väg hem och snart ska det drickas bubbligt! Trevlig helg på er önskar den före detta hemmafrun. Åsa mår bättre idag föresten. Inte helt toppen, men ganska bra. Hennes fru har fått jobb.

Arbetsintervju nummer två

Torsdag

För att ta sig till Glebe måste man ta två bussar och jag skulle få åka en timme innan jag skulle vara framme. När jag tittade på kartan insåg jag att det bara var 4 kilometer så beslutat att ta en promenad dit var inte så svårt. Kontoret låg i vad jag förts trodde var en liten kyrka. Jag vet fortfarande inte om det var en i en kyrka för den delen. Det var rejält ruffigt, men killen som tidigare ringt hade förvarnat mig då de höll på att restaurera stället. Jag fick prata med en tjej som hette typ Karen och även självaste grundaren som var en trevlig prick från England.

I över en timme blev jag grillad och jösses så många frågor de hade. Företaget har ca 600 bilar, och de flesta utav dem finns i Sydney. De står parkerade över hela stan och imorse när jag kollade in deras karta över vart bilarna fanns just då, fanns det två stycken parkerade precis i närheten av vår gata. Är man då medlem så loggar man in och bokar en utav bilarna. Man behöver inte tanka bilen eller försäkra den utan bara dra sitt kort och använda bilen till en viss kostnad förstås. Mitt jobb skulle då vara att spåra upp de bilar som blivit tillbucklade och försöka leta rätt på den personen som gjort det och få dem att betala för den buckla de eventuellt gjort. Det skulle också bli lite kundtjänstjobb och även samtala med verkstäder om att få bra priser. Jag skulle även ha kontakt med de chaufförerna som finns ute på gatan och ge dem uppdrag så som att be dem åka och byta ett batteri till någon bil som inte fungerar eller något. Jag klickade inte alls på samma sätt som jag gjorde med det andra hemtjänstsamordnarjobbet, men om jag inte får det så kan jag absolut tänka mig att jobba där också. Men det blev inte riktigt samma kärlek. Väldigt positivt med båda jobben är att det inte är några strikta klädregler så det är helt okej med jeans till jobbet.

Efter att ha svidat om från finskorna till gympadojor började jag promenaden hem. Åsa ringde och berättade att hon åkt hem från jobbet för hon kände sig krasslig. Vi tyckte båda att det lät som en bra idé att dra en varsin filt över oss och kolla på en film.

Den här puben låg inte långt från kontoret/kyrkan. Visst är den fin?
 

Väggkonst på en skola.
 

Det mesta var mysiga områden jag gick i. Kanske inte just här på bilden. Här står jag och väntar på att korsa vägen vid Brodway. Vid Central Park byggs det.

De är ju fixerade i det här landet ;)

Man är inte långt från själva CBD på vissa sträckor.
 

Det här tror jag är i Redfern.
 

Redfern Park. Då är det inte långt kvar hem.

 

Lite slitet men charmigt hus.
 

Dank Street. Härifrån ser man nästan vårt hus.
 När jag kom hem sov Åsa. Nu har hon sovit i tre timmar och hon känner sig lite bättre.  Vi som hade tänkt kolla på film när det var så dåligt väder ute, blev nästan lite besvikna när solen började skina ute.